Jag började lyssna på Malena Ernmans inläsning av boken Scener ur hjärtat på ett löpband på gymmet och kanske borde jag istället läst den när jag var ensam. Reaktionerna på de inledande kapitlen om dottern Greta kom väldigt nära och jag blev både arg och ledsen. Även vår son slutade gå i skolan i årskurs fem. Det är få dagar under det senaste året som han varit där och under hösten var han bara där en enda dag. När Ernman talade om att sitta på möten med olika instanser som borde kunna hjälpa, men egentligen inte gör någonting, känns det i hela min kropp och jag vill bara skrika rakt ut.
Så går familjens liv vidare på något sätt och andra dottern Beata hamnar i en liknande, men också väldigt annorlunda situation. Hon är precis lika gammal som hennes syster var, men beteendet ser ut på ett annat sätt. Den perfekta, sociala tjejen som uppför sig precis som hon ska när andra finns i närheten, blir ett monster hemma. Fler möten, fler instanser som verkar försöka, men inte tycks ha några idéer. Saker som går sönder, både bokstavligt och bildligt och jag känner igen mig ännu mer.
Familjen har tillsammans valt att skriva ner sin berättelse och jag är så glad att de gjort det. Många fler behöver få höra hur det är att ha barn som inte klarar av att fungera i den miljön som de förväntas klara av. Det är så lätt att skuldbelägga föräldrar och det är också lätt att lämna över allt ansvar till dem, även om någon annan borde ta det. Vi har också tjatat, skrikit, gråtit, lirkat, mutat, hotat, försökt skämta bort och till slut landat i att inget av det hjälper. Det gäller bara att finnas där och försöka hålla ihop sig någorlunda trots utbrott, hårda ord, ångest och apati.
Så för mig är Scener ur hjärtat främst två föräldrars berättelse om att leva med barn som inte följer mallen. Inledningsvis tyckte jag att det var märkligt att blanda samman den berättelsen med den om vår planet, men sedan tycker jag att det funkar och idén att vår stress och jordens stress hör samman är egentligen såväl bra som tydlig. Våra liv och vår livsstil är inte hållbar varken för oss själva eller för vår planet. Vår konsumtion gör oss inte lycklig, men ytan och vikten av att få den att framstå som perfekt har blivit viktigare än mycket annat. Kanske än allt annat. Som Malena Ernman påpekar i boken diskuterar vi sällan det som finns bortom de perfekta bilderna på Facebook och Instagram och kanske är det därför så få berättelser om barn som hamnar utanför får höras. Att befinna sig i en situation där ens barn mår fruktansvärt dåligt är ingenting man orkar prata om när man befinner sig mitt i helvetet och om det tar slut, när det tar slut, vill ingen återvända dit ens i tanken.
Jag undrar hur många som raljerar över Greta Thunbergs klimatkamp som verkligen har läst Scener ur hjärtat. Om de hade gjort de tror jag att de, som jag, hade insett att det här är en ung dam som ingen kan styra. Någon som förvisso har en diagnos, men som är allt annat än lättstyrd och lättmanipulerad. Någon som läst på om det problem i vår värld som få verkar inse allvaret i. Ja, hon har kända föräldrar och ja, det har kanske gett henne större uppmärksamhet. Det betyder inte att det är okej att förlöjliga henne och låtsas att det handlar om omsorg. Istället tror jag att det handlar precis om det som Ernman och Thunberg skriver om i sin bok, att vi inte vill inse hur illa det är med vår planet i en värld där ekonomi går före ekologi och få är beredda att ändra sitt liv för att minska den miljöpåverkan som de helst inte vill låtsas om.