Efter lite biljettstrul såg vi årets första film på Göteborg Filmfestival och har nu sett 100% fler filmer än vi gjort de senaste åren.
Yom Adaatou Zouli (The Day I Lost My Shadow) är en film skriven och regisserad av Soudade Kaadan som är född i Frankrike, men har sina rötter i Syrien. Filmen utspelar sig i Damaskus 2012 och kriget som hållit på sedan 2011 har med facit i hand just börjat. I huvudstaden har människornas liv självklart påverkats, men det är inte lika illa som i Homs eller i Aleppo.
Huvudpersonen Sana arbetar på ett apotek och bor ensam med sin son Khalil. Maken befinner sig i Saudiarabien och har varit där sedan strax efter sonen föddes. När vi träffar dem första gången skyndar de sig hem till sin lägenhet för att hinna tvätta innan elektriciteten försvinner igen. De hinner få in kläderna i tvättmaskinen och köra igång den, men sedan stannar den. En halvtimmes el är allt de får.
Även gasen är ransonerad och det är när den helt tar slut som Sanas resa tar sin början. Hon tar sig till staden för att skaffa en ny gasbehållare, men när soldater kommer dit tar de med sig alla gasbehållare som finns. I kön står också Reem, en av Sanas kunder och hennes bror Jalal. De bestämmer sig för att ta en taxi och leta efter gas i en grannstad.
Soldater på gatorna och vägtullar på alla möjliga och omöjliga ställen är vardag och när bilen blir stoppad försöker taxichauffören fly. I bilen finns nämligen en kamera med bilder som skulle kunna få honom fängslad. Biljakten som följer slutar i en olivlund och Sana, Geem och Jalal tvingas fortsätta till fots.
När de vandrar bland olivträden gör Sana en upptäckt. Hon märker att Jalal saknar skugga och blir varse om att en människa som utsatts för något riktigt sorgligt och traumatiskt kan förlora sin skugga. Det är en del av Jalal som kriget tagit. Hans skugga försvann efter att han och hans bror fängslats och han tvingats höra hur brodern torterades så länge att hans röst till slut försvann.
Det är den kallaste vintern någonsin i Syrien och när de fått tag på gas lyckas de inte hinna hem i tid, utan tvingas övernatta utomhus. Under natten försvinner Jalal och på morgonen vägrar Geem lämna platsen. Sana inser att hon måste ta tag i situationen och vandrar tills hon ser ett hus med en bil utanför. Mannen i huset kan inte köra dem eftersom det är fredag och på fredagar är alla vägar stängda. Han lovar dock att ta dem till Damaskus dagen efter.
Han följer med för att hämta såväl Geem som gasbehållarna och kvinnorna får stanna hos honom och hans familj. Geem väljer att följa med till fredagsbönen, som antingen följs av en demonstration eller möjligen är ett kodord för demonstrationen. De andra kvinnorna stannar hemma med barnen och ägnar sig åt att gräva gravar. Att några av männen kommer att vara i behov av sådana är tyvärr självklart.
The Day I Lost My Shadow porträtterar ett fruktansvärt krig utan överdrivet våld och med få ord och få ljud. Vi vet att Sanas son väntar på henne och önskar att hon ska lyckas ta sig tillbaka. Helst av allt med sin skugga i behåll.