Han skriver dom. I hela sin senaste bok Pappaklausulen skriver Jonas Hassen Khemiri konsekvent dom istället för de och dem. Här sliter jag för att mina gymnasieelever ska lära sig skillnaden och så har en av Sveriges största författare bestämt sig för att strunta i det. Nej, jag är väl kanske inte upprörd på riktigt, men reagerade gjorde jag och störde mig på det gjorde jag också som den konservativa språkpolis jag är.
Hur var boken i övrigt då? Jodå, den var bra. Jag gillade föräldraperspektivet, både sonens liv som pappaledig och faderns liv som besökare i sina barns liv. Där lever de på helt lika sätt och representerar helt olika mansroller.
Ingen av karaktärerna i Pappaklausulen har något namn, utan beskrivs istället utifrån sin roll. Pappan som återvänder till Sverige för att umgås med sina barn, men också för att använda sig av det trygga system som vi faktiskt har här. Han bor på sonens kontor och även om sonen inte alls gillar det var det ett villkor för att sonen skulle få faderns lägenhet.
Jag tycker om att ingenting glorifieras. Att vara föräldraledig kan absolut vara fint, men för mig var det också otroligt stressande och ibland ganska tråkigt. Visst fanns det fina stunder och jag tycker verkligen att vår föräldraförsäkring är fantastisk, men jag är extremt glad över att ha en man som delade den med mig. Även den pappaledigas fru känner att hennes liv kommit tillbaka nu när hon åter får jobba. Det betyder inte att hon inte älskar sina barn, men för alla karaktärer i boken blir det tydligt att barn är fantastiska, men också krävande.
Pappan som har en son och en dotter och som är tillfälligt i Sverige har inte träffat sina barn så mycket som pappalediga föräldrar gör idag. Han är ingen naturlig del av deras liv och ibland blir det tydligt att det är en sorg för honom. Samtidigt verkar han andra stunder se sig själv som ett offer och tycker otroligt synd om sig själv för att hans barn inte bryr sig om honom så mycket som han tycker att han förtjänar. Avståndet mellan honom och hans barn gör mig ledsen, men det är svårt att säga vems fel det är att de glidit isär. Klart är i alla fall att de glömmer bort att kommunicera. Istället stänger de in sina känslor och sin bitterhet.
Jonas Hassen Khemiri är inte bara en författare som skriver dom genomgående. Han är också en författare som med små medel och exakt ordbruk mejslar fram stora känslor utan att bli svulstig. Som låter sina karaktärer gå sönder inifrån, när de borde söka kontakt med varandra. Det är lätt att känna för dem, men jag provoceras också av deras ovilja att släppa sina masker och faktiskt bli människor på riktigt. Kanske är de rädda att de ska krossa både varandra och sig själva om de låter alla känslor pysa ut.