Igår tilldelades Johanna Frid DN:s Kulturpris för sin roman Nora eller Brinn Oslo brinn. Ett pris hon är väl värd för en bok som jag är väldigt glad att jag har läst. Faktiskt höll jag på att missa den, då jag fått för mig att det var en tung historia och på pappret är det ju så, det är bara det att Frid lyckas skriva om tunga saker på ett oerhört underhållande sätt.
Huvudpersonen Johanna är otroligt svartsjuk. Faktiskt så svartsjuk att det ställer till det för henne rejält. Så svartsjuk att hon inte riktigt kan leva livet fullt ut. Hennes pojkvän Emil är i hennes ögon så fantastisk att hans ex-flickvän Nora omöjligen kan ha släppt honom. Johanna blir mer och mer säker på att Nora kommer att sno tillbaka Emil och att Emil kommer att låta det ske. Hon följer Nora på instagram och mår dåligt av hur ung och vacker hon är. Inte alls som Johanna själv, som är fulare, bittrare och dessutom lider av endomitreos, en smärta som liksom svartsjukan äter sönder henne.
Johanna och Emil ska resa och hälsa på hans föräldrar i Odense och allt Johanna kan tänka på är hur Nora var med under den förra resan. När hon får reda på att Emil bestämt ett möte med sin förra flickvän reagerar hon på intet sätt med någon som helst sans och balans. Helst skulle hon vilja stänga in Emil så att ingen annan kan nå honom. I alla fall inte Nora.
Nora eller Brinn Oslo brinn är en autofiktiv roman som dryper av svart humor. Frid driver med karaktären Johanna och drar sig inte för att beskriva alla de hemskaste tankar som finns inom henne och allt ologiskt och rent ut sagt galet som hon gör som en följd av svartsjukan. Jag älskar det och jag tycker trots allt väldigt mycket om den fiktiva Johanna, men helt ärligt har jag svårt att förstå vad hon ser i Emil.
Det absolut bästa med Nora eller Brinn Oslo brinn är ändå språket. Frid blandar in danska fraser när Emil och hans familj talar danska och när Johanna själv försöker göra det. Nora ackompanjeras istället så klart av det norska språket. Resultatet blir en flerspråkig och livfull berättelse om människor vars öden blandas samman på samma sätt som deras språk gör det. Jag är riktigt imponerad över det flyt som Frids språk har och den personliga stil som hon skapat. Det är kan inte vara annat än början på en särdeles fin författarkarriär.