Binas historia

Det var ovanligt få insekter under den varma sommaren förra året. Få mygg, få getingar och få bin. Skönt kan man tycka, men efter att ha läst Binas historia känner jag inte riktigt likadant.

Vi diskuterade Maja Lundes bok under vår #rolighetskonferens i Varberg för några veckor sedan och samtalen rörde sig snart utanför boken till den värld som vi håller på att förstöra. Bidöden oroar kanske inte så många ännu, men de insatta har förstått allvaret.

Binas historia utspelar sig i tre tider och de små honungsmakarna är viktiga i alla tre berättelserna. I framtiden beger vi oss till Kina. Året är 2087, efter ”Kollapsen” och alla bin är försvunna. Istället gör människorna det arbete som de skulle ha gjort och arbetar långa dagar för att pollinera träden för att de ska bära frukt och växterna för att de ska ge mat. I världen har städerna förstörts och demokratierna fallit. Människorna svälter och befolkningen i Europa och USA finns knappt kvar. Kanske är kineserna lättare att styra och deras nya samhälle påminner mycket om den kommunistiska diktatur som Mao ledde. Vi får följa Tao, mamma till en son som hon knappt hinner träffa. Istället arbetar hon och hennes man varje dag, i princip dygnet runt och hinner inte njuta någonting av livet. Allt fokus ligger på att hinna pollinera så mycket som möjligt för att rädda den lilla skärva av världen som ännu finns kvar. Kanske är det den av berättelserna jag tycker mest om.

År 1852 lever William med sin familj i Hertfordshire, Englans. När vi träffar honom för första gången ligger han till sängs och verkar nästan ha gett upp livet. Ironiskt eftersom han faktiskt har ett, till skillnad från Tao i framtiden. Runt honom finns hans fru, hans son och hans döttrar som är så många och så lika att han knappt kan skilja dem åt. William äger en fröhandel som ligger på huvudgatan i hemstaden Maryville och när han väl reser sig från sängen får bina en allt större roll i hans liv.

Nutidsberättelsen handlar om en far och hans son i Ohio, USA år 2007. Sonen Tom som flyttat hemifrån för att studera, återvänder tillfälligt. Fadern George möter honom vid tågstationen och börjar direkt att tala om sin önskan om att Tom ska överta gården. En gård som inte längre bär sig med bikupor som slutar ge den honung den brukar när bina börjar försvinna.

Kanske borde de redan 2007 insett vad som höll på att hända, men det gör de inte riktigt. Inte ens idag, drygt tio år senare gör i det. Den jord Tao lever på drygt 60 år senare har drabbats av klimatrelaterad torka och det går inte längre att producera tillräckligt med mat ens för de förhållandevis få människor som finns kvar.

Binas historia är en intressant och välskriven bok som verkligen fick mig att fundera över tillståndet i världen. Däremot tycker jag tyvärr är den är lite väl omständlig och stundtals onödigt mångordig. Jag är glad att jag har läst den, men är långt ifrån så överväldigad som jag trodde att jag skulle bli. En bra bok helt klart, men inte riktigt så fantastiskt som jag hade hoppats. Däremot är jag nyfiken på Lundes andra bok Blå och de två kommande böckerna i den planerade Klimatkvartetten.