Igår blev det klart att det blir ett Nobelpris i litteratur 2019 och att det faktiskt kommer att delas ut två pris, då 2018 års pris delas ut i efterhand. Mycket troligt blir det en man och en kvinna som får prisen och så luras alla att tro att Nobelpriset är en jämlik historia.
Men nu skulle det inte handla om allt negativt med Nobelpriset eller ens något gnäll på eländiga gubbar i Svenska Akademien. Istället ska jag fokusera på Nobelpriset som en bra grej, för det tycker jag trots allt att det är.
Ofta uppmärksammas en relativt okänd författare, eller i alla fall en författare som är ny för mig. Ju mer jag läser desto vanligare har det visserligen blivit att jag både hört talas om och läst pristagaren, men egentligen tycker jag att det är bra mycket mer spännande med en okänd författare än en välkänd och de två senaste årens kändispristagare är en trend som jag hoppas bryts. Men tillbaka till det som är bra.
Under flera dagar, kanske till och med veckor innan vinnaren avslöjas i oktober diskuteras litteratur och möjliga pristagare. En levande litteraturdebatt är alltid en bra sak, oavsett vem som till slut vinner. Just nu ser jag extra mycket fram emot att få diskutera just litteratur istället för idiotiska akademiledamöter och könskamp bland stolarna.
Fram för mer samtal och texter om betydande författare och definitivt för mer stjärnglans som Nobelpriset trots allt omges av. Nu ser jag fram emot nya pristagare senare i år, för även om jag ibland (väldigt ofta) låter som Elin Lucassis PK-karaktär nedan gillar jag Nobelpriset i litteratur väldigt mycket. Bäst brukar alla spekulationer och inspirerande lister med tänkbara kandidater vara, men förhoppningsvis får jag ropa ett (dubbelt) äntligen en torsdag i oktober 2019.