Jag har just avslutat läsningen av Mhairi McFarlanes nya bok Det kommer aldrig vara över för mig och något oväntat fulgrät jag de sista sidorna. Ett bra betyg helt klart, då det här verkligen är en bok med karaktärer att engagera sig i. Inte den mest överraskande, men inte heller helt förutsägbar. McFarlane är riktigt skicklig på att blanda det lättsamma med allvar och den här gången faktiskt en hel del svärta.
Georgina är vår hjältinna, men en på många sätt misslyckad sådan. Hon är 30 år, har ett kasst jobb som servitris på Sheffields kanske sämsta restaurang, en självupptagen skithög till pojkvän och en ganska otrevlig sambo. Det hon också har är goda vänner och en familj, som inte är perfekt, men som ändå vill henne väl. Det är när svågern Mark frågar om hon kan tänka sig att jobba en kväll på en av hans klienters nyöppnade bar, som livet vänder lite. För första gången på länge trivs hon och när ägaren Dev erbjuder henne ett fortsatt jobb vill hon verkligen tacka ja. Det är bara det att Devs bror och partner har dykt upp och han är oroväckande lik killen Georgina var ihop med i skolan, men inte sett sedan en mycket misslyckad avslutningsdans.
Mhairi McFarlane är så himla rolig och jag fnissar mig igenom större delen av Det kommer aldrig vara över för mig. Fram till fulgråtandet då, som jag var nästan helt oförberedd på. Georgina är så himla lätt att tycka om och berättelsen om hur hon försöker skapa sig ett bättre liv är lätt att engagera sig i. Sedan imponeras jag faktiskt av Helena Johanssons översättning och tycker att hennes hantering av de rappa dialogerna med en rad ordskämt funkar fint. Det här är bra, välskriven underhållning med djup och sådana böcker hittar jag inte så ofta som jag önskar. Det enda tråkiga är att den tar slut alldeles för snabbt och nu börjar ännu en lång väntan på en ny bok av Mhairi McFarlane.