Idag är det Världspoesidagen och jag hade stora planer inför den ska sägas. Nu blev det möjligen en liten tummetott och den tummetotten är några favoritstrofer ur några fina dikter.
Carolina påminde mig i måndags om en strof av Tomas Tranströmer som jag tycker mycket om. Den lyder så här:
Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Just det där med kostymer som sys, mer eller mindre synligt, är något jag insett det senaste. Vi vet inte när vår blir klar och kanske är det tur.
Tranströmer är en av mina stora favoriter och den här klassiska strofen är väldigt fin:
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
En annan strof som jag tycker mycket om är skriven av Werner Aspenström:
Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Och så en fantastisk strof av vår nyblivna akademiledamot Jila Mossaed:
Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden
Karin Boye skriver om kärlekens starka känslor:
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Slutligen en annan fin strof om kärlek av Lars Forsell:
I ljumsken har du en narighet
Som du skäms för lite
Den må du ha
För mig är den en smula morgon
Har du några favoritstrofer som du vill dela med dig av såhär på Världspoesidagen?
Photo by Aaron Burden on Unsplash