När jag var fyra år började jag spela fiol i den då ganska nystartade Göteborgs Suzukiförening. I många år var det en stor del av mitt liv och därför var det extra fint att läsa Kvartetten av Aja Gabel, där musiken är den kanske viktigaste karaktären.
Van Nesskvartetten består av Jana, som spelar första violin, Brit, som är andraviolinist, Henry, kvartettens mest begåvade musiker som spelar viola och så cellisten Daniel. Brit och Daniel verkar ha en bakgrund inom just Suzuki och spelar duetter från den tiden som tidsfördriv och underhållning. Det behöver absolut inte betyda att de spelat i samma Suzukiförening, då metoden bygger på att barn över hela världen lär sig exakt samma låtar och därför har musiken som ett gemensamt språk.
Att musiken är kvartettmedlemmarnas gemensamma språk råder det ingen tvekan om och det är också musiken som gör att de håller samman. Visst är de vänner, men de är olika och har egentligen inte mycket mer gemensamt än kärleken till musiken och viljan att hela tiden blir bättre.
Kvartetten inleds när de fyra vännerna spelar sin sista examenskonsert vid konservatoriet 1994. Det är Jana som står i centrum i detta första kapitel och sedan turas de fyra om att berätta historien från sitt perspektiv. I tredje person, med en allvetande berättare och det blir nästan lika personligt som om det vore skrivet i jag-form. Trots att en av dem ”äger” varje kapitel, bli det tydligt hur mycket de går in och ut ur varandras liv och att de som den kvartett de bildar verkligen är en enhet. Aja Gabel låter berättelsen vandra från en musiker till en annan, från en tanke till en annan och hon gör det med ett lekfullt och vackert språk, som skapar en stämning jag tycker mycket om. Många är referenserna till den klassiska musiken, men också till filosofi och litteratur. Det gör Kvartetten till en upplevelse utöver den vanliga.
De är inte alltid lätta att tycka om Brit, Daniel, Jana och Henry. Mest fastnar jag ändå för Brit, samtidigt som hennes undergivenhet ibland gör mig galen. Jag har också ibland lite svårt för Henrys egoism, men inser samtidigt att han offrat en hel del för kvartetten och tycker på ett sätt att han är modig som faktiskt vågar ha ett eget liv. Något de tre andra medlemmarna har svårt att skapa sig. Brit och Daniel har ett mycket märkligt förhållande, som ibland landar i kärlek, men för det mesta i vänskap. Gabel skildrar de fyra karaktärerna och deras förhållande till varandra och till musiken på ett lysande sätt.
Jag tyckte mycket om Kvartetten, men det är inte en helt lättforcerad bok. Jag tror att det krävs att du som läser har ett visst intresse för musik, då den spelar en väldigt stor roll. Kanske kan det fungera utmärkt ändå och kanske kan boken väcka ett intresse för klassisk musik som du inte haft tidigare. Hur som helst är det här en välskriven och intressant bok, som jag verkligen rekommenderar.