Med senaste boken Järtecken är Christoffer Carlsson tillbaka i sin mer personliga sfär när han bjuder med oss till den lilla orten Marbäck och berättar historien om ett mord och familjen det krossade.
Det var i november 1994 när ett hus brann och en flicka dog. Det var också då Isaks morbror Edvard försvann. Han dömdes för mordet på Lovisa, den han älskade och stängdes in i ett fängelse långt ifrån sin systerson. Det är Isak vi får följa. Pojken som växer upp och blir en man som inte riktigt vågar leva. Som lever upp till det rykte familjen fått. Han som är släkt med en mördare.
Jag drabbas av Isaks öde och faktiskt även av Edvard, men mest av hur hans brott påverkar den familj han lämnat. I ett litet samhälle är det inte lätt att fly från det öde som tidigare släktingar bestämt åt en och Isak är säker på att han inte är värd ett bättre liv än det han skapar åt sig själv. Det han tillåter sig själv att leva.
Järtecken är utan tvekan Christoffer Carlssons bästa bok och jag är glad att jag läste om den istället för att ge upp den (inte bokens fel, utan min massiva trötthet). Nu har Carlsson fördelen att han tillhör mina favoriter och vid andra försöker fullkomligt slukade jag berättelsen om Isak. Jag är väldigt glad över att Carlsson nu återgår till den lite mer stillsamma stil som genomsyrade min tidigare favorit av honom Den enögda kaninen. Det är en väg jag hoppas att han fortsätter på.
Jag hade ingenting emot Leo Junker, men han var en karaktär som jag hade svårare att ta till mitt hjärta. Dessutom var han en del av en visserligen välskriven, men ändå klassisk polisdeckare. Visst finns det en polis även i Järtecken, men Vidar, som han heter, spelar inte huvudrollen, även om han visar sig vara riktigt viktig för historiens utveckling. Han är mänsklig, det gillar jag och egentligen inte helt olik Junker, men han håller sig i bakgrunden och det känns ganska skönt.