När vi flyttade in i vår lilla utbyggda sommarstuga hösten 2005 bodde vi med få grannar med skogen runt oss. Jag, som aldrig skulle flytta från Majorna, lärde mig att uppskatta och senare älska tystnaden som bara avbröts av fåglarna.
Senare togs en hel del skog bort och det område där vi nu bor skapades. Vi bor i utkanten av det och det är jag glad över, men även om skogen fortfarande är runt knuten, är tystnaden inte lika påtaglig.
I helgen tog jag en promenad i skogen och slogs av hur mycket jag tycker om den. Visst är det så att min barndoms oändliga svamppromenader avskräckt mig lite, men klart är att jag borde tillbringa mer tid i skogen.
Skogen är inte bara genom svamppromenaderna en stor del av min barndom. Vi tillbringade många somrar i Moje, en del av Gagnef i Dalarna. Huset var då en liten sportstuga, som använts vid t.ex. jakt och bestod av ett rum och kök. Utedassen stod bland tallarna bakom huset. Här bodde vi fem vuxna och fyra barn och även om jag älskade det, kan jag inte förstå hur de vuxna (främst mamma och faster som var ingifta) stod ut.
För mig var det ett paradis och jag älskade att leka med mossa och kottar tillsammans med mina kusiner. Bada gjorde vi också, i en sjö självklart och om vi var i stugan på vintern åkte vi spark och skidor.
När vår familj fick en egen sommarstuga en kort bit från Göteborg var det skog och sjö som gällde. Inte något favoritställe som tonåring direkt, men jag har ändå uppskattat miljön.