Folk med ångest är Fredrik Backmans senaste roman och kanske den mest skruvade. Han låter ett gäng udda figurer bli tagna som gisslan under en lägenhetsvisning och beskriver sedan deras reaktioner. Ett fransk-klassicistiskt drama på många sätt med en plats, en begränsad tid, men ett myller av relationer och personer. Det räcker att titta på omslaget för att få en känsla för kaoset som väntar innanför pärmarna.
Inledningsvis tyckte jag att det här var en skitjobbig bok. Eller fel. Inledningsvis älskade jag den. När Backman beskriver en person som hoppar och en som inte gör det, men ber oss att inte tänka på det just nu. När han låter berättaren bli en egen karaktär och tala direkt till läsaren. Sedan blir det kaos och jag blir lite trött. På förlagets hemsida beskrivs Folk med ångest som ”en orimligt stökig komedi” och ja, det är definitivt sant. Det är det kaoset som först blir lite väl mycket för min smak.
Allt handlar om en lägenhetsvisning. Ni har säkert varit på sådana och om ni har det känner ni säkert igen karaktärerna. Där finns den äldre mannen som går och sparkar på listerna och muttrar om alla fel som måste åtgärdas med målet att skrämma bort andra spekulanter och så finns de gravida, som nästan har flyttat in innan visningen är över och som ser sådär läskigt lyckliga ut bara av tanken. Väldigt få lägenhetsvisningar bevistas däremot av en man iklädd kanindräkt och det är ganska ovanligt att en bankrånare dyker upp och tar alla spekulanter som gisslan.
På just den här lägenhetsvisningen dagen före nyårsafton är det dock just detta som sker. Lägg därtill banktjänstemannen som just rånats, en dam som hävdar att hennes man är och parkerar bilen och så frun till den där listsparkaren som gör allt för att göra sin man lycklig. Och så en mäklare då. Icke att förglömma. När gisslandramat är ett faktum introduceras vi också för två poliser som också råkar vara far och son och försöker hitta ett sätt att samarbeta. Tillsammans bilder de alla gruppen som på ett eller annat sätt kan kategoriseras som ”folk med ångest”.
Någonstans förvandlas Backmans bok från en ganska påfrestande och hysterisk historia till att bli en ganska charmig skildring av en grupp människor som bara råkar träffas och faktiskt gör det bästa av en mycket märklig situation. Det finns något djupt mänskligt över dem och snart fångar de mitt intresse. Språket är som vanligt lite överlastat, men jag tycker att Backman håller sig från de värsta krumbukterna i den här boken. Det finns en stramhet i alla metaforer och en mänsklighet i de stora känsloorden och de många snabba klurigheterna. Jag gillar det jag läser och jag gillar alla känslor som väcks i mig.
Folk med ångest är helt galen, så är det verkligen, men det är också en väldigt varm och mänsklig bok om rädsla, ensamhet, ångest, kärlek och alla andra starka känslor känslor som går att komma på. Det finns något befriande med att bara kötta på med alla känslor med extra allt och grädde på toppen. Det är inte ens en gnutta subtilt, men rätt härligt ändå.
Kommentarer är stängda.