Jag minns hur jag bar hem kassar med böcker från biblioteket när jag var barn och jag läste dem om och om igen. Förutom under några år på gymnasiet läste jag massor. En stor del av min vakna tid tillbringades med näsan i en bok. Hur många barn hamnar i den här så kallade slukaråldern nu? Jag skulle säga att de är allt för få. Kanske är det därför jag reagerade så starkt på Per Nilssons debattartikel i DN där han tycker sig se en likriktning gällande ungdomsböcker och att det han kallar ”lättlästa” dominerar. Efter en diskussion med honom förstår jag att det inte var så han menade, men en tanke väcktes ändå av hans text när den snurrat några varv. Finns det ens någon litterär slukarålder att tala om längre?
Nu inser jag att jag är lärarskadad och påverkad av min vardag med elever som i många fall undviker allt som liknar skönlitteratur. Jag håller med Per Nilsson om att det inte får stanna vid att det är bra att barn och ungdomar läser, men är faktiskt helt ärligt mer bekymrad över att så få verkar hamna i den där härliga slukaråldern än att böcker som är gjorda för att slukas faktiskt finns. De som läser, läser förvisso fortfarande massor, men de som inte läser alls utanför skolan och knappt där heller, är bekymrande många.
”Går det inte att diskutera barn- och ungdomslitteratur utan att diskutera barn och ungas läsning?” undrar Nilsson i en kommentar till mitt inlägg om hans debattinlägg i DN. Mitt svar på frågan är kanske ibland, men långt ifrån alltid. Är det intressant hur de stora förlagens utgivning se ut? Absolut? Är det så att de bara ger ut massproducerade och lättlästa böcker som ungar snabbt kan svälja utan motstånd? Definitivt inte. Tvärtom tycker jag att vi borde uppvärdera ungdomsboken, vilket jag också skrivit om tidigare i till exempel det här inlägget.
Det finns två litterära spår och de kan och ska finnas båda två. Vi behöver massor av böcker som barn och unga kan sluka och vi behöver också välskrivna ungdomsböcker som ger läsaren en intellektuell, språklig och innehållslig utmaning. Kanske kan dessa två spår mötas, men trots allt finns det en funktion i böcker som återanvänder såväl form, karaktärer och i viss mått innehåll. Ingen blir en god läsare utan en stor mängd lästa sidor.
Idag ges det ut en massa böcker som har ungdomar som målgrupp. Som lärare behöver jag se till att jag håller mig uppdaterad och försöka hitta guldkornen. Det handlar inte om att böcker ska anpassas till undervisningen, utan att undervisningen ska utgå ifrån god litteratur. Sådan litteratur ska vara åldersadekvat och därför behövs ungdomsböcker. Konsten är att som lärare hitta böcker som primärt tilltalar ungdomar och inte ungdomsböcker som tilltalar vuxna. Faktiskt finns det en hel del av den senare sorten och frågan är då om det är läsaren eller boken det är fel på.
Image by Jonny Lindner from Pixabay