Igår sändes den första av två semifinaler från Tel Aviv, Israel. Det känns lite som att förra årets vinnare Netta banat väg för en rad riktigt udda bidrag. Faktiskt känns startfältet ovanligt märkligt och ovanligt svagt. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.
Tio låtar gick vidare till final och presenterades utan inbördes ordning:
En storfavorit som höll var Greklands bidrag. Katerine Duska från Quebec tävlar med låten Better Love och det är en ganska bra låt, men jag är inte förtjust i hennes röst, i alla fall inte i de lägre partierna. Det verkar jag dock vara ganska ensam om, då oddsbolagen placerar Katerina i topp.
Sextonåriga Zena, som tidigare tävlar i Eurovision Junior tävlar för Belarus med låten Like it. Något för den yngre publiken kanske, men jag förhåller mig rätt sval.
För Serbien tävlar Nevena Božović med Kruna, som är en klassisk balkanballad framförd på serbiska och engelska. Inte alls min kopp te, men den lär älskas av många.
Cypern skickar typ samma låt i år som förra året, med den skillnaden att Tantas låt Replay är sämre än fjolårets Fuego. En finalplats knep den ändå och kan säkert funka hyfsat även där. Folk gillar samma.
Estlands bidrag Storm framförd av Victor Crone tillhör de på låtar som faktiskt är bra på riktigt. Jag är mycket glad över att den gick vidare till final. En garanterad svensk finaldeltagare hittills alltså. Det här är garanterat en framtida radioplåga.
En annan favorit är Tjeckiens bidrag Friend of a Friend med bandet Lake Malawi. Mer brittiskt än tjeckiskt, men härligt indiepoppigt. Jag gillar skarpt.
Australien tar ännu en finalplats. De representeras av den mångsidiga sångerskan och skådespelaren Kate Miller-Heidke med låten Zero Gravity. Kate Miller-Heidke är klassiskt skolad, vilket märks i låten och jag är inte såld. Däremot är framträdandet riktigt coolt.
Islands Hatari framför låten Hatrið mun sigra och det är kanske det märkligaste jag sett och hört inte bara i Eurovision, utan över huvud taget. Jisses vad knäppt. Bandet är tydligen superpopulärt i hemlandet och resten av Europa verkar också gilla. Kul ändå med en finalplats.
2016 tävlade Serhat för San Marino och nu gör han det igen med svängiga låten Say Na Na Na, som framförs på turkiska och engelska. En slags falsksjungande Leonard Cohen med taskigt uttal och en lite läskig utstrålning. Känns sådär och jag hade definitivt klarat mig utan den i finalen.
Slovenien representeras av Zala Kralj & Gašper Šantl, som bjuder på ett riktigt märkligt och minst sagt sparsmakat framträdande med låten Sebi. En låt som jag trodde skulle försvinna i mängden, men tydligen inte.
Förutom dessa tio finalister finns några låtar som är direktkvalificerade till lördagens final. Det gäller The Big Five och självklart värdnationen Israel. Igår presenterades Spaniens bidrag som heter La Vende och framförs av charmige Miki. Låten är tyvärr helt hysterisk och även om Miki sjunger bra går det liksom inte att lyssna.
Frankrikes låt heter Roi och framförs av Bilal Hassani, en modig kille helt klart. Han sjunger grymt bra och även om jag egentligen inte är mycket för det superpampiga, tycker jag att det funkar förhållandevis bra.
Israels bidrag Home framförs av Kobi Mirimi och här kan vi tala pampigt. Nästan åt det parodiska hållet här också, men visst kan han sjunga Kobi Mirimi, det kan han utan tvekan. Känslosam är han också så att det räcker och blir över.
Vilka fick då lämna tävlingen?
Belgien använde samma låtskrivare som 2017 då Blanche tävlade med fantastiska City Lights, som jag fortfarande lyssnar på ibland. Sångaren Eliot har varit med i The Voice och jag gillar verkligen hans röst, trots att den brister ibland och låten Wake Up är riktigt bra. Däremot var scenframträdandet fruktansvärt tråkigt och scenspråket obefintligt. Det räcker liksom inte med en hyfsat låt och några fejkade trummor för att knipa en finalplats. Synd, men låten lär funka fin på radio.
Ungern representeras av Joci Pápai, som har romskt påbrå. Symboliskt i dessa dagar och synd att han inte gick vidare. Han sjöng låten Az én apám som är en hyllning till hans pappa. Nu är det förvisso en musiktävling, men jag hade ändå gärna sett låten i final, trots att den egentligen inte är min typ av låt. Jag gillade den helt klart mer än flera av finalbidragen.
Även D Moi, ett band bestående av sex misslyckade soloartister från Montenegro som framför låten Heaven, har gjort sitt. En låt som egentligen inte var så tokig, men de många rösterna bildade aldrig någon helhet. Logiskt att de åkte ut. Detsamma gäller egentligen Finlands bidrag Look away med sångaren Darude. En helt okej låt, rätt tjatig, men den fastnar. Synd att rösten inte håller riktigt. Snabbreprisen har dock valt en mycket bra del av låten, vilket tyvärr inte räckte.
Vi slapp några riktigt galna uppträdanden i finalen, vilket var rätt skönt.
Polens bidrag som framfördes av gruppen Tulia, bestående av ett gäng kvinnor som skriker mer än de sjunger och dansar runt i märkliga klänningar. Låten Pali się framförs på polska och engelska och är minst sagt annorlunda.
På tal om märkliga bidrag så tillhör Portugals verkligen dessa. Älska eller hata kanske, men jag tycker nog att Conan Osíris låt Telemóveis mest är rätt kass. Netta-ljuden gör den knappast bättre.
Georgien skickade balkanballad i kubik. Faktiskt så storslaget, pampigt och svårmodigt att jag blev lite full i skratt. Oto Nemsadze framförde låten Sul tsin iare på georgiska och abchaziska och det var nog fler än jag som tyckte att det var väl teatraliskt.
Ukraina skulle ha varit med, men bidraget Siren Song (Bang!) med Maruva diskades då hon skulle tvingas skriva under ett avtal där hon inte fick uttala sig för journalister utan godkännande av Ukrainas tv-bolag, vilket bryter mot yttrandefriheten.