Det var många år sedan nu som jag och maken gav oss ut på en sex månader lång resa. Vi hade just firat in det nya millenniet och drog direkt till Sydney, eller inte direkt utan med ett gäng mellanlandingar. Därefter följde en klassisk rutt till Nya Zeeland, Indonesien, Vietnam, Laos och slutligen Thailand och Singapore. Att resa ihop är verkligen ett bra sätt att testa sitt förhållande och vi lyckades bra. Fortfarande är vi som bäst på att vara gifta när vi är lediga och slipper gnälla om vardagsbestyr.
För Evelyn och Erik blir långresan till Indien inte den harmoniska tid de hade hoppats på. På ytan är de ett lyckligt par. Ett jämställt par. Mer och mer förstår både vi och Evelyn att Erik är en ganska påfrestande och inte minst egoistisk man. Resan är hans dröm. Evelyn hänger bara på. Hon hoppas på en nystart och visst får hon det.
Att Karin Aspenström valt just titeln Utan dina andetag kan inte vara någon slump. Kents låt är på ytan kärleksfull och vacker, men den skulle också kunna skildra ett osunt kärleksförhållande. Ett sådant är det mellan Evelyn och Erik. Det är många gånger smärtsamt att läsa om dem och jag har verkligen svårt att förstå hur Evelyn över huvud taget kan se något hos sin man. Samtidigt vet jag att ett förhållande är så mycket mer och att det inte är enkelt att se när det som är skevt man själv befinner sig mitt i.
Utan dina andetag är en snabbläst historia om en resa som frestar på. Jag känner igen mycket från de resor vi gjort, där bortskämda backpackers gör sitt bästa för att hitta det genuina, samtidigt som de följer alla andra. Det är på många sätt en absurd reseform och Aspenström beskriver den bra. Jag blir definitivt inte sugen på att resa till Indien. Möjligen med min egen bra mycket trevligare man, men då reser jag nog hellre någon annanstans. Den här gamle backpackern har blivit bekväm.