Felsteg av Maria Adolfsson var utan tvekan en av förra årets mest uppmärksammade spänningsroman och många hyllade. Främst var det miljön, det fiktiva öriket Doggerland, som många fastnade för. Så här står det om Doggerland på förlagets hemsida:
”Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.”
Om man som jag inte alls är förtjust i deckare som utspelar sig på karga öar börjar läsningen i en viss uppförsbacke. Miljön fångar mig inte direkt, men däremot karaktärerna. Huvudpersonen Karen Eiken Hornby är en numer klassisk kvinnlig polis, som dricker för mycket och inte är intresserad av att behaga någon. När vi träffar henne för första gången vaknar hon bakfull på ett hotell morgonen efter den traditionella ostronfesten oistra och bredvid henne ligger en man som hon definitivt inte borde haft sex med. Han är hennes chef och det är också hans före detta fru som hittas mördad samma morgon.
Det jag tycker om med Felsteg är språket och Karen. Det finns ett driv i berättelsen och även om Karen på många sätt är en stereotyp huvudperson, lyckas Adolfsson göra henne komplex. Däremot är jag inte helt förtjust i den riktning historien tar och tycker att upplösningen är väl otrolig.
Jag är trots viss skepsis glad att jag läste Felsteg och det kan jag tacka Lotta för. Det här var nämligen hennes bidrag till min bokbloggarboktipsutmaning där jag nu läst två av tio böcker. I januari kom andra delen i serien som heter Stormvarning och jag tror faktiskt att jag kommer att bege mig till Doggerland igen trots allt. Jag måste ju få veta hur det går för Karen.