Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer kom ut första gången 2012 och i en ny upplaga 2015. Förra året kom också uppföljaren Jag ska egentligen inte prata om det här. Jag har länge tänkt läsa berättelsen om Moa och är glad att jag äntligen fick tummen ur att göra det.
Moa är 19 år och har just flyttat till Stockholm. Drömmen är att bli skådespelare, men för att kunna försörja sig tar hon ett jobb inom äldrevården på boendet Liljebacken. Självklart är det inget jobb hon tänker ha för alltid, men hon behöver något att göra innan hon kommer in på scenskolan. Vem jobbar inom äldrevården för alltid liksom? Som så många andra ser hon vården som någon man besöker ett tag och sedan lämnar bakom sig.
Inledningsvis tänker Moa på de boende som D4 eller A2. De får heta som sina rum och hon arbetar med dem som om de vore saker och inte människor. Hon försöker överleva i en orgie av kroppsvätskor och fekalier och är ibland nära att ge upp. Att kollegan Eva kan bry sig så mycket om de gamla, att hon inte sällan missar bussen hem för att någon behöver hjälp, övergår hennes förstånd.
Men så går veckorna och D4 och A2 blir personer. Moa lär känna Gullan som blir speciell för henne och plötsligt kan hon inte låta bli att bry sig. Även Astrid, Urban och Elna blir någon annat än jobbiga, krävande och illaluktande högar och jobbet känns meningsfullt.
Stressen ligger som en underton i Jag ska egentligen inte jobba här, men blir inte så tydlig. Vi får veta att överlämningar inte hinns med och att boende får ligga själva på sina jobb allt för länge. Vi vet också att den stressade personalen glömmer ibland och att det kan få katastrofala följder. Moa är dock inte så stressad just över jobbet, utan mer över livet. Hon har inte riktigt någon liv och drömmen om scenskolan krossas gång på gång.
Jag ska egentligen inte jobba här är en på samma gång rolig och svart skildring av livet efter studenten när allt man alltid drömt om ska bli verklighet. Moa är fortfarande så där härligt naiv och det är smärtsamt att märka hur lätt oskyldigheten försvinner. Det är inte lätt att leva och perfekt blir det aldrig, men gemenskap och glädje går att finna på de mest oväntade platser.