Abbe kämpar för att höra till och de vänner han får är Rasmus och hans gäng. De är klassens coolaste och har åsikter som Abbe inte riktigt ställer upp på. Som att alla invandrare borde ut eftersom de tar svenskarnas jobb. Rasmus pappa har just fått sparken, så han vet hur det är.
Åsikterna i Abbes familj är helt annorlunda. Hans mamma arbetar på Solgården, ett boende för ensamkommande och en dag berättar hon och pappa att fjortonårige Hossein ska flytta in hos dem. Abbe ska få en ny bror och hans mamma är överoptimistisk. Abbe själv ser absolut inga fördelar. Hur ska Rasmus och de andra reagera om han berättar? Ska han bli helt utan vänner igen? Visserligen har han TerryMinator som han spelar med, men han vill ha någon mer.
Efter en fest hjälper han klassens snyggaste tjej Rebecka att få hem hennes väldigt fulla kompis Iza och efter det börjar han och Rebecka messa med varandra. Det visar sig ganska snart att de båda två är med i gänget, trots att de egentligen inte ställer upp på allt och helst vill ha andra vänner.
Hossain flyttar in och Abbe känner inte alls för att anstränga sig. Hela familjen åker på semester i Dalarna och eftersom de två killarna får dela rum går det inte att undvika varandra längre. Abbe försöker lära Hossain att simma och långsamt får de någon slags kontakt. Inte den himlastormande syskonrelation som Abbes mamma drömmer om, men en början på något.
Det hade kunnat vara en perfekt sommar då Abbe kunnat hänga med Rebecka, men det blir inte riktigt som han tänkt sig. Rebecka passar ofta sin lillasyster och det är svårt att helt ignorera Hossain. Det visar sig dock att Rebecka mer än gärna är hemma hos Abbe och snart blir hon och lillasystern regelbundna gäster. Sommaren blir ganska bra ändå. Det som ställer till det är Rasmus och de hot han riktar mot Abbe som vet för mycket om saker som han inte borde veta något. Situationen blir till slut ohållbar.
Malin Stehn skrev Inte din bror eftersom hon tyckte att det behövdes balans i debatten. Jag håller med. Eftersom jag själv jobbade med nyanlända under många år och upplevde flyktingkrisen 2015 tillsammans med ett stort antal ensamkommande ungdomar från flera länder, men främst Afghanistan, är jag glad över att Hossain blir en karaktär i en bok då han är så himla vanlig. När du läser i tidningar om ensamkommande från främst Afghanistan är det lätt att tro att de alla är knarkande ligister. Sådana finns också, även om jag har träffat väldigt få, men de flesta är just som Hossain tysta och ambitiösa med en dröm om ett bättre liv. En dröm de är beredda att jobba hårt för.
Stehn försöker verkligen att balansera sin bok och försöka att inte hamna i den svart-vita bild som utan tvekan finns. Jag tycker att hon lyckas ganska bra, även om hon kanske tassar lite runt problemen ibland. Tyvärr är slutet också väldigt abrupt och det gör att många lösa trådar återstår. Missförstå mig rätt, jag önskar inget gulligt Hollywood-slut, men jag kände mig inte färdig med karaktärerna när boken var slut. Fram tills dess tyckte jag dock väldigt mycket om Inte din bror och jag hoppas att den når många läsare.