Det var länge sedan mina barn var bebisar, men jag tror verkligen att jag hade uppskattat Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan av Anna Winberg även då. Det hade varit skönt att få skratta åt eländet, för eländigt var det ganska ofta, trots att jag varken blev lämnad eller bedragen, vilket drabbar huvudpersonerna i Winbergs bok. Det jag tycker bäst om är dock skildringarna av det ganska så vanliga mammalivet, med träffar på BVC och mer eller mindre panikfyllda promenader och fikapauser.
Emma får representera den ”vanliga” mamman, som drar sin begagnade och smutsgula barnvagn genom Vasastan för att försöka skapa något slags liv som föräldraledig. Hon vill verkligen inte gå till BVC och träffa andra mammor, men inte heller vara ensam hemma med sin bebis. Hur hon än gör känner hon sig misslyckad. Alla andra verkar ju leva ett helt perfekt liv med sina bebisar. Varför kan inte hon lyckas med det?
Emma har drabbats av den fixering vid yta som är så vanlig som småbarnsmamma, men också annars. Alla andra verkar ha det så himla mysigt och trevligt, alla andra älskar sina partners och sina välfungerande barn, alla andra har ett stort umgänge, åker på flashiga resor och dessutom går alla andra ner i vikt precis efter förlossningen och hinner träna massor.
När Emma lär känna Shirin och Dolly ser hon först bara deras fantastiska yta, men inser sedan att även de har vissa svårigheter i livet. I alla fall Shirin, som blivit lämnad av sin man och därför inte orkar ta tag i sitt liv alls. Hon lever i ett kaos, men visar upp ett perfekt yttre. Dolly å andra sidan verkar leva ett perfekt liv på alla sätt, men så kan det väl ändå inte vara?
Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan är en lättläst och charmig historia. Jag gillar karaktärerna och tycker om att följa deras liv. Andra boken finns redan i hyllan och nu ska vi följa stadsbrudarna på landet i Lycka och livsstilslögner på landet. Jag tror att det blir perfekt sommarläsning.