Patrik Lundbergs Onanisterna är en riktigt bra ungdomsbok som verkligen borde få mer uppmärksamhet. Visserligen fanns den i toppen då fantastiska bokpodden Allt vi säger är sant röstade fram 2014 års bästa ungdomsbok, men i övrigt har jag läst och hört väldigt lite om den. Det är synd, då det här är en av de bästa böckerna för unga vuxna jag läst på länge. Låt inte den utmanande titeln skrämma dig, utan läs.
Kim och hans polare var ganska coola på gymnasiet, men nu är skoltiden över, eller borde vara det. Kim borde vara på väg bort från Sölvesborg, börjat ett nytt liv, blivit något stort Istället är det komvux i Bromölla som gäller för honom och hans totalt sex- och könsordsfixerade kompis Simon. En nystart förvisso, men en ganska deprimerande sådan, då de ska plugga svenska och matte tillsammans med andra ganska misslyckade figurer. In i klassrummet kliver också Robin, han som var Kims bästa vän fram till högstadiet, som han svek och som flydde Sölvesborg inför gymnasiet. Kanske hade Kim blivit en annan om han fortsatt vara vän med Robin. Men han valde inte honom, utan sina fotbollspolare. De som han trodde skulle skydda honom och ge status.
Gänget han umgås med är verkligen helt sanslöst. Hypergrabbiga och skräniga likt fjortisar håller de på rutinerna. De avslutar varje kväll med korv på Statoil, festar på den lokala krogen varje helg, äter kebabpizza varje söndag och tränar i samma fotbollslag. Det finns ändå något rörande över deras kantiga vänskap. Kim drömmer ändå om något mer, men vet inte riktigt hur han ska komma vidare. Jobbet som tidningsutdelare är inte direkt något drömjobb, men han behöver pengar. Även där stöter han på Robin och de börjar umgås igen.
Kims frustration genomsyrar boken och hans vilja att börja om tillsammans med Robin är rörande på många sätt. Hans små markeringar som att välja en annan sorts pizza, till råga på allt en vegetatisk, är första steget mot ett nytt liv. För Kim önskar sig ett stort liv, han har drömmar att förverkliga och Robin blir hans ciceron i den politiskt korrekta sfären i Malmö. Samtidigt vill han inte sluta umgås med sina andra vänner, som trots att det kan tyckas plumpa är viktiga för honom.
Problemet är att kombinera de två världarna. I Malmö finns Robins syster och deras kompisar i ett kollektiv och de har ingenting gemensamt med Kims fotbollspolare i Sölvesborg. Visst önskar Kim att han ska få vara sig själv hela tiden, men frågan är vem han egentligen är. Han brottas med sig själv och det är riktigt trevligt att följa hans kamp för att faktiskt få en lyckad nystart. Jag rekommederar definitivt Onanisterna, som trots sin grabbighet stundtals funkar alldeles utmärkt att läsa. Det är en bok med stora känslor och jag både skrattar och gråter en skvätt. Beskrivningen av tidningsutdelarna och scenen då lagerarbetaren gråter av frustration under ett matteprov är sådant som kommer att stanna kvar. Så även Kims konstaterande att han egentligen inte utvecklats sedan han var elva. Han gillar fortfarande att spela fotboll och hänga med polarna. Det är inte lätt att bli vuxen och definitivt inte att börja om, oavsett vilken ålder man uppnått.
Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo 2015-01-08