Jag är väldigt svag för Jonas Karlsson. Han är en fantastisk skådespelare, en lysande författare och så verkar han så himla smart och trevlig. Dessutom är han en superb inläsare. Det är sällan jag lyssnar på böcker, men när Jonas Karlsson läser in sina egna texter får hans ord en speciell betydelse. Det är som att orden blir levande på ett helt annat sätt än om de stannar på pappret.
Som ni förstår var förväntningarna på nya boken Regnmannen skyhöga.
Jag lyssnade i bilen och kom på mig själv med att småfnissa för mig själv. Jonas Karlssons humor har den effekten på mig. Det blir inga gapskratt, men väldigt många fnitter. Det handlar om den väldigt realistiska, men samtidigt absurda värld som Karlsson skapar som han sedan fyller med väldigt realistiska, men samtidigt absurda karaktärer. Allt levererat med en torr humor som jag älskar.
Huvudpersonen i Regnmannen är den nu pensionerade regissören Ingemar. Han har ganska nyss blivit änkeman och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Under en torr sommar blir det hans döda fru Ingers rosor som får hans uppmärksamhet. Det råder nämligen vattningsförbud och på något sätt måste han få vatten. För rosornas överlevnad självklart, men också för att slippa tjat från grannen Burman som är en riktig besserwisser och vet allt om trädgårdsskötsel. Dessutom har han full koll på bevattningsförbudet. Själv har Ingemar aldrig ägnat sig åt trädgården. Det var alltid Ingers plats.
Så hittar Ingemar en rostig kran på baksidan av sitt hus. Den står en bit in i gömd bland sly och ogräs, men det fungerar fortfarande. Snart märker Ingemar att det är en smått fantastisk kran som han nu är ägare till. Med den kan han nämligen styra vädret och skapa en skur när trädgården behöver det. Kranen ger Ingemar makt och han älskar det. Snart sprider sig ryktet om att han har makt över vädret och det både imponerar på och skrämmer grannarna. Främst är det Lillan Billing som är orolig och scenen där hon ska förklara för Ingemar att hon gärna vill att han ser till att det inte regnar under hennes dotters trädgårdsbröllop, samtidigt som hon ska försöka förklara varför han inte är bjuden och även intyga att hon egentligen inte alls tror att han har någon som helst makt över vädret, är helt obetalbar.
Jag älskar Regnmannen förbehållslöst. Vissa kritiker menar att den är för spretig och att delarna med kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman som kommer för att undersöka Ingemars kran, men för mig är inte ett enda ord onödigt. Att hon finns med ser jag som en naturlig fortsättning på de minst sagt märkliga kommunpolitiker som funnits med i Karlssons tidigare böcker och det är verkligen lätt att skapa absurda problem kring dem. Jonas Karlssons humor är helt klart precis min humor och jag njöt av att lyssna på Regnmannen framförd av honom.