Under sommaren och kanske även framöver, tänkte jag bjuda på några kulturminnen. Främst blir det böcker, men också filmer, tv-serier, konserter, teater- och operaföreställningar. Många av de kulturella verk jag kommer att skriva om var det länge sedan jag läste eller såg och minnet av dem är mer som en känsla än en egentligen vetskap om varken handling eller kvalitet. Det handlar helt om vad jag kände just då jag var mitt i upplevelsen och kanske ännu mer känslan som stannat kvar inom mig många år senare.
Först ut är Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Jag läste boken flera gånger som barn, men ett tillfälle minns jag särskilt väl. Det var när vi hyrde en lägenhet i Budapest tidigt 80-tal med övertäckta möbler som om ingen egentligen skulle bo där. En rofylld, men ändå ganska läskig miljö. Lite rädd var jag dock för de grå herrarna som stal allas tid.
Momo eller kampen om tiden publicerades för första gången 1973 och kom ut på svenska 1979. Om jag läste den 1983 eller 1985 låter jag vara osagt, då vi var i Budapest två gånger. Troligen 1983, då jag läste den innan jag såg teateruppsättningen på Angereds Teater i Göteborg. På teaterns hemsida står att den sattes upp 1984 och jag minns att jag tyckte mycket om den. Mest gillade jag sköldpaddan som spelades av en pappa till en av mina fiolkompisar. Vad han hette har jag dock helt förträngt.
