Jag hade sett Det stora blå innan på tv (eller dvd troligen) och tyckt om den, men när den förlängda versionen gick på Palladium, en av de stora, gamla biograferna i Göteborg passade jag och maken (som troligen inte var make då) att se den på bio. Jag minns fortfarande känslan. Det är en så otroligt vacker film och skådespelarna är fantastiska. Helt klart en filmupplevelse utöver det vanliga.
Tilläggas bör att djupt vatten skrämmer mig och att jag aldrig vågat dyka. Jag var rätt nära en gång på vår bröllopsresa i Mexico 2001 då en övervintrad pudelrockare från Kanada, tillika dykinstruktör, faktiskt fick mig att i alla fall tänka tanken. Men det är en helt annan historia …
Rädslan för djupt vatten påverkade mig dock när jag såg filmen, eftersom jag försökte hålla andan varje gång huvudpersonerna befann sig under ytan. Det var svårt. Speciellt när Jacques dyker under isen. En riktigt obehaglig scen.
Bäst i filmen är ändå Jean Reno om spelar den ganska otrevliga italienska fridykaren Enzo. Han var barndomsvän till Jacques och den som övertygar honom om att börja dyka professionellt. I filmens inledning möter vi dem som barn i en svartvit prolog och här har Luc Besson verkligen lyckats med att få barnen att likna sina vuxna jag.
Nu funderar jag främst på om våra tonåringar skulle uppskatta filmen. Vad tror ni?
Vi såg den på SO:n på högstadiet när vi höll på med världshaven. Har för mig att den togs väl emot av hela klassen! Nu är ju det några (host) år sedan, men just denna film kanske inte påverkas så mycket av ungdomens nya referensramar? Prova!
Jo, tiden går … Ska testa!
Kanske har du några tips till mig? 🙂 https://ugglanoboken.blogspot.com/2019/07/skonlitteratur-och-naturvetenskap.html