Att leva som muslim i USA är säkert inte lätt nu med en president som minst sagt driver på hatet och strax efter attacken mot Word trade center lär det definitivt inte ha varit det. En ocean av kärlek av Tahereh Mafi utspelar sig 2002 och huvudpersonen Shirin får ofta motta glåpord och mer eller mindre fördomsfulla kommentarer eller frågor. Fördomarna är många och när hennes bror kan slinka under radarn betyder hennes hijab att hon omöjligen kan dölja sin religiösa tillhörighet.
Shirins föräldrar flydde från Iran och hon och hennes bror är födda i USA. Ändå behandlas hon som en främling. Inte blir det bättre av att föräldrarna ständigt vill förbättra sina liv och att de gör det genom att flytta till ett bättre område. Så gott som varje skolår börjar Shirin på en ny skola och hon har för länge sedan slutat bry sig om att försöka skaffa vänner eller på något sätt smälta in. Hennes hijab döljer hörlurar och brorsans iPod. Med musik i öronen vandrar Shirin genom korridorerna och visar med all önskvärd tydlighet att hon inte bryr sig om någon eller något.
Redan första lektionen kommer fördomarna som ett brev på posten. Hon kommer sju minuter försent till lektionen i den avancerade kurs i engelska som hon ska läsa och möts av en lärare som förklarar att hon med största sannolikhet har kommit fel och att kursen för nyanlända är i en annan sal. Shirin upplyser honom om att hennes engelska är ”fucking perfect” och får tillbringa resten av dagen hos rektorn. Gång på gång utsätts hon för fördomar och även de som försöker vara vänliga eller politiskt korrekta beter sig som svin när de egentligen försöker vara upplysta. De är så fast i sin stereotypa syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet att de ofta inte ens inser att de bär på fördomar.
Jag hade också varit arg om jag behandlats som Shirin. Tänk att alltid bemötas som en främling, som en mindre vetande och som en extremism. Det som är skönt med En ocean av kärlek är dock att Shirin inte framställs som något offer. Istället är det, trots hennes hijab och trots en mängd kulturkrockar, faktiskt en bok om att vara tonåring och att våga bli den man vill vara. Shirin börjar dansa breakdance med sin bror och några av hans kompisar, hon vågar tänja på gränserna och funderar mycket på de krockar som uppstår på grund av den uppfostran hon fått och de krav som hennes föräldrar har på henne. Ibland blir det oklart om det verkligen är föräldrarna som sätter reglerna, eller om det är hon själv. Poängen är att inget är svart eller vitt och det är skönt.
En ocean av kärlek hade inte varit den bok den är om inte Ocean funnits. Han som blir Shirins labbpartner på biologin, där de får den avskyvärda uppgiften att dissikera ett kattkadaver. Han som försöker närma sig Shirin och som faktiskt får henne att förstå att hon skrämmer ganska många med sin minst sagt hårda yta. Han som försöker få henne att förstå att alla faktiskt inte vill henne illa och att dumma kommentarer och frågor faktiskt kan handla om att vilja förstå och inte om att vara medvetet elak.
Jag tänker på samtalet som Isak och Sana har i den fjärde säsongen av Skam, där Sana berättar om hur sjukt trött hon är på att behöva svara på dumma frågor och Isak menar att hon måste eftersom det är ett sätt att undvika att de som ställer de dumma frågorna fortsätter att tro på de fördomsfulla svaren. Shirin har inte riktigt energin och kanske är det inte hennes ansvar att informera andra om att de är fördomsfulla. Ändå är jag glad över att hon vågar vara frispråkig och att hon vågar skälla ut folk som förtjänar det. Shirin är en härlig karaktär att lära känna och en viktig sådan.
En ocean av kärlek är en riktigt fin bok och jag är glad att jag läste den. Mafis tidigare böcker har inte lockat mig alls, men jag kanske får omvärdera det.