Dansa vid vulkanens namn av Grégoire Delacourt börjar med kapitel 72 som lyder:
– Jag kommer att svara ja.
– Då ska jag försöka att inte ställa fel fråga.
Därefter följer kapitel 71, 70 och så vidare. Fram tills berättelsens mitt, som också är dess början såväl som dess vändpunkt. Ett spännande sätt att berätta en historia helt klart. En historia som handlar om kärlek och längtan, men också om svek.
Huvudpersonen Emma är snart 40 år och bor i Bondues utanför Lille med sin man och sina tre barn. De har det bra och egentligen saknar hon ingenting. Det är bara det att en man på ett brasserie får henne att vilja ha något mer. Hon börjar gå dit varje dag för att få vara nära honom. De tittar på varandra i smyg och ingenting händer, men ändå är hon beredd att offra allt när de äntligen växlar sina första ord.
Parallellt med Emmas dans vid vulkanens rand får vi läsa sagan om monsieur Segiuns getter som alla vill bort från honom och till friheten på berget, trots att de vet att de riskerar att tas av vargen. Segiun försöker att binda fast dem, men de blir bara olyckliga. Emma är inte ens fastbunden, men hon drömmer ändå om berget och friheten. Seguins getter dör, men de dör fria. Kanske är det värt det.
Grégoire Delacourt skriver otroligt vackert och språket är egentligen det som gör boken riktigt läsvärd. Emmas historia är intressant, men hon provocerar mig med sina ibland märkliga val. Samtidigt är det viktigt att inse att även kvinnor behöver sin frihet ibland och inte döma henne mer än jag dömt en man. Konstigt nog är det svårt och jag är tämligen säker på att många ställer väldigt mycket högre krav på kvinnor än på män när det kommer till barn och familj. Att sätta sig själv framför sina barn är kanske det mest förbjudna en kvinna kan göra.
Dansa vid vulkanens rand är en bok fylld av känslor, inklusive förbjudna sådana och dessutom med karaktärer som är djupt mänskliga. Även om jag inte alltid förstår Emma är det en upplevelse att läsa om henne. Berättelsen tar flera vändningar och ingenting blir som det var tänkt. Egentligen är det här en bok jag Inte blir klok på, men den har helt klart fått mig att fundera mycket på mitt eget liv och vad som egentligen är okej för en mamma och fru att göra.