Jag har ganska ofta svårt för ljudböcker, men i bilen funkar de fint förutsatt att boken och kanske framför allt uppläsaren, är bra och passande. Nu åker jag rätt sällan bil, i alla fall gör jag det sällan ensam och därför tar det flera veckor att läsa en bok. Under några veckor var Stina Wollter mitt sällskap. Jag lyssnade på hennes Kring denna kropp och ville ofta stanna bilen för att göra en anteckning. Så många tankar sattes igång och ibland försvann jag in i min egen värld och glömde att lyssna. Då fick jag sätta Stina på paus ett tag och låta tankarna snurra runt ett tag, innan jag var redo för att fylla på med fler av hennes ord. Det hon skriver och berättar om väcker så många känslor och gör mig både arg, glad och ledsen. Kanske mest arg.
Det som gör arg är bland annat hur många som har en åsikt om andras kroppar. Jag har ofta tänkt att jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min kropp, men insett att så inte är fallet. Kanske för att jag inte passar in i mallen riktigt lika mycket nu som jag gjorde för sisådär femton år sedan. Jag inser att jag borde träna mer och äta bättre, men större delen av tiden inser jag vilken otroligt oviktig sak det egentligen är att se ut på ett visst sätt. Hälsa är viktigt, absolut, men utseendefixeringen som råder i samhället har verkligen inga gränser. Jag går in på Stina Wollters instagram och ser en alldeles normal, snygg kvinna som vågar visa sig precis som hon är. Ändå ses hon som överviktig, ful, kanske till och med grotesk. Dessutom har hon mage att vara frispråkig och feminist. Samtidigt. Fy för den lede.
Wollter berättar om pelargonkvinnor och ÄNTLIGEN får jag ett ord för det kanske mest vidriga beteende jag vet. Eller, det var kanske starkt, men det är hemskt. De som ger ”goda råd” om att det går att sköta sin kropp eller för den delen sitt hem på ett annat, bättre sätt. I all välmening vill de bara upplysa om det som är fel. Som om det vore en nyhet. Vidrigt. Kanske provocerar pelargonkvinnorna mig mer än dickpickarna, som Wollter också beskriver, då jag faktiskt klarat mig ifrån många av dem. Visserligen behöver dickpickare inte just skicka bilder eller ens dickpicks, fenomenet innefattar mer än så, men otrevliga, korkade män är ofta lättare än vifta bort än kvinnor som säger sig vilja väl. Att förminska människor och göra dem endast till sin kropp eller sin vikt är dock något av det värsta som en pelargonkvinna kan göra, men det verkar hon helt omedveten om.
Stina Wollter berättar också om sin syster Ylva, vars kropp blev en helt annan än hennes. Ylva drabbades av anorexia och sjukdomen tog hennes liv. Skildringen av denna obarmhärtiga sjukdom är så känslomässigt jobbigt att lyssna till. Nu tror jag inte att det bara är sämhällsideal eller ens patriarkatet eller pelargonkvinnorna som orsakar människors anorexia, men den skeva bild av kroppen och de ouppnåeliga ideal som gäller förbättrar verkligen inte förutsättningarna för att älska sin kropp. Tvärtom handlar nästan allt om att hitta fel. Jag vet att anorexia också handlar om kontroll och förstår jakten på densamma. Däremot blev jag inte förrän ganska nyss medveten om riktigt hur hemsk sjukdomen är och hur det påverkar alla som finns i den sjukes närhet. Ylvas berättelse gav några pusselbitar, mötet med flera drabbade och deras föräldrar några fler.
Kring denna kropp är en fantastisk bok och en fantastiskt viktig bok. Det är också en bok som fungerar riktigt bra som ljudbok. Faktiskt tror jag att den är bättre att lyssna på än att läsa. Däremot känner jag nu ett stort behov av att äga boken och kunna bläddra i den när jag behöver. Stina Wollters ord kan nämligen trösta. Hon kan konsten att beskriva det svåraste och sedan ändå vagga och lugna. Kanske är det rösten som gör det. Eller livsvisdomen. Eller en kombination.
Så lyssnade jag också på Stina Wollters sommarprogram. Ett program om döden och en oväntad kärlek. Hon berättar om hur hon inte ville lyssna när hennes syster Ylva berättade att hon inte trodde att hon skulle få uppleva sin nästa födelsedag och istället viftade bort det. Det är lätt att göra det, för att slippa konfrontera döden. Samtidigt förstår jag hur viktigt och fint det måste vara att faktiskt få förbereda sin död. Att känna sig i alla fall hyfsat redo när den väl kommer. Stina berättar om sin vän Maja, en åttaåring med cancer som blir hennes vän, ja faktiskt till och med hennes fru och berättelsen om deras vänskap är något av det vackraste och sorgligaste jag någonsin hört om. Jag gråter en skvätt, men mest av allt är jag glad över att Maja hade sin Stina. Fler borde ha en Stina i sitt liv. Efter att ha lyssnat till henne ganska många timmar under ganska många veckor önskar jag att jag hade en. Jag är nästan förälskad i hennes röst, för något annat känner jag ju inte till. Jag önskar också att jag hade i alla en liten del av hennes mod och vågade tänka mindre och leva mer. Vackra, kloka, fina Stina, tack för att du finns och att jag har fått vara i din rösts närhet under några timmar. Det behövde jag.
Foto: Maria Östlin
Hon är fantastisk.