Pachinko — en koreansk släktsaga

Den vackra, men ack så tjocka, boken Pachinko av Min Jin Lee har stirrat på mig sedan den kom ut i oktober. ”Läs mig”, har den upprepat om och om igen, ”du kommer att älska mig”, har den lovat. Jag har stirrat tillbaka, tagit upp den i mina händer, suckat och lagt ned den igen. ”Jag är för trött”, har jag viskat tillbaka. ”Jag tar hand om dig i sommar”, har jag lovat.

Och ja det gjorde jag. Efter några lugna veckor vågade jag ge mig på denna vackra tegelsten och hen hade rätt. Jag älskade. Troligen mer än jag gjort om jag försökt mig på att läsa den under små stunder med en trött hjärna. Nu kunde jag sluka berättelsen om Sunja och hennes familj. Något jag tror var en stor fördel.

Pachinko är berättelsen om en koreans familj som inledningsvis lever i södra Korea och sedan flyttar till Japan. Det är en berättelse om överlevnad, om än knapp och om kampen för att skapa ett liv som är någorlunda värdigt. Samtidigt är det inte en nattsvart berättelse, utan en bok fylld av kärlek om än inte alltid lycklig.

Sunja föds 1911 i den lilla fiskebyn Yeondgo i det av Japan ockuperade Korea. Hennes mamma Yangjin giftes bort som femtonåring med Hoonie, som med såväl klumpfot och läppspalt på pappret är en rätt kass make. De får dock ett kärleksfullt äktenskap och efter att ha förlorat tre barn får de äntligen en efterlängtad dotter och de fokuserar allt på henne. När Hoonie dör kämpar Yangjin vidare och driver ett litet, enkelt pensionat tillsammans med sin dotter.

När vi lär känna Sunja är hon ett barn, som sedan växer upp till en nästan naiv tonåring. Viss har hon fått jobba hårt, men hon har också översköljts med kärlek. När hon möter den äldre, förmögne Hansu är hon säker på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar. Så blir det inte alls. Hansu visar sig ha familj i Japan och visserligen erbjuder han Sanju ett liv som hans älskarinna, men trots att hon blivit gravid vägrar hon.

Istället är det pastorn Isak som blir hennes man. Han dyker upp på pensionatet och med öppna ögon lovar han att ta hand om Sunja och hennes barn. De flyttar till Osaka, där Isaks bror bor tillsammans med sin fru Kyunghee i den fattiga, koreanska stadsdelen Ikaino. Isak tar ett arbete i en församling. Eftersom kristendomen ses som en farlig sekt i Japan och när Isak står upp för sin religion tar han hela tiden en stor risk att straffas och straffas gör han.

Pachinko beskriver livet för koreaner i Japan under 1900-talet och det är ett tufft liv som beskrivs. Koreanerna ses som främlingar och trots att vissa av dem bott hela sitt liv i Japan tvingas de söka nya, tillfälliga uppehållstillstånd med några års mellanrum. Att de skulle få bli medborgare är otänkbart. Koreanerna är en bespottad underklass och även om vissa av dem gör stora pengar på Pachinko-hallare, där spel som liknar flipper lockar många, ses de som underlägsna.

Sunja får två barn och finns med under hela boken. Sönerna Noa och Mozasu växer upp och lever helt olika liv. Noa vill bort och Mozasu fokuserar på att få tillräckligt med pengar för att kunna leva ett gott liv. Den kampen går som en röd tråd genom romanen och svaret på vad ett gott liv är varierar beroende på karaktär. Klart är att livet för många av dem är en kamp och det är en kamp som är intressant och gripande att följa.

Pachinko är en berättelse om en släkt, men också om ett land och ett folk. Jag visste väldigt lite om koreaners liv i Japan och hur låg status de hade. Visserligen hade jag koll på den japanska ockupationen av Korea, men inte vilka följder den fick. Min Jin Lee har verkligen gjort en diger research och lyckas förmedla den på ett på samma gång lättläst och komplext sätt. Det här är hennes debutroman och jag hoppas verkligen att hon skriver fler böcker väldigt snart.

Pachinko är en av de nominerade till Årets bok 2019 och vinnaren avslöjas på Bokmässan i Göteborg i september. Det går att rösta här fram till 25/8.