Nu har jag lyssnat på ett gäng program till, några halva som inte fångade mig och några andra som gjorde det. Här är de jag fastnade mest för:
Fares Fares (22 juni) Ett personligt program om hur den numera kände skådespelaren (”han med näsan” som han presenterar sig som i inledningen) kom hit som 14-åring, kämpade med det nya språket, fann teatern och skådespeleriet. Ett välkomponerat och lagom personligt program.
Caroline Farberger (1 juli) Ibland blir det lite mycket, men samtidigt går det inte att värja sig mot Farbergers sanna glädje över att äntligen få bära de klänningar hon drömt om. Tänk att i 50 år tvingas vara någon annan än den man egentligen är. Mest intressant är det dock när Farberger jämför hur hon behandlas i sitt yrkesliv som kvinna, jämfört med hur hon behandlades som man. Hon var en man som trodde att samhället var jämställt, men är nu en kvinna som insett att det inte är det. Där har hon utan tvekan ett unikt perspektiv.
Jonas Gardell (7 juli) Eftersom jag lyssnade på Gardell under Bokmässan förra året och dessutom läst hans senaste bok Till minnet av en villkorslös kärlek känns vissa delar av programmet igen, men det gör inte så mycket. Kanske krävs det ändå att du, som jag, tycker om Gardell och hans imponerande språk, samt ovana att fnissa lite åt sina egna skämt. Det är ett bra och underhållande program för de redan frälsta.
Mats Strandberg (18 juli) Strandberg är en favoritförfattare och det är ett trevligt program han bjuder på. Från barndomens udda fågel, till dagens succéförfattare som är lyckligt gift med en man som han föll för redan då han intervjuade honom första gången. Det här är ett sommarprogram för alla dem som inte riktigt vågar vara sig själva och behöver någon som peppar dem.
Lisa Miskovsky (22 juli) Årets överraskning så här långt. Miskovsky berättar om hur det är att vara mamma till ett barn med autism och igenkänningen är stor. Hon berättar om all planering som behövs för att dottern ska kunna göra vissa (de flesta) saker och hur det ändå inte går som det ska. Hon berättar om reaktioner från människor som inte förstår, då dotterns problem inte syns. Ett riktigt fint och viktigt program.
Alexander Mahmoud (25 juli) Mahmoud är nu en succéfotograf, men länge var han så långt ifrån succé som det går att komma. I alla fall enligt sig själv. Han beskriver sin kropp som ett fängelse och maten som sin enda vän. Han berättar om det stigma som övervikt innebär. Hur han ses som mindre värd för att han inte kan kontrollera sin kropp. Mahmoud berättar också om sina föräldrar och om de hemlösa han mött. Det är ett program för de utstötta och Mahmoud blir deras röst.
Eija Hetekivi Olsson (29 juli) Sicken stjärna hon är Eija Hetekivi Olsson. På bredaste göteborgska berättar hon om sin syn på den kulturvärld som hon stegade in i när debuten Ingenbarnsland kom ut och hyllades. Hur männen i kostym och kvinnorna i flashiga klänningar inte riktigt visste hur de skulle bete sig när hon läste orden i boken, uttalade alla grova ord och svordomar. Dem som Miira från Gårdsten använde. Kanske årets roligaste program, då Hetekivi Olsson inte drar sig för någonting och dessutom verkar ha så himla kul själv när hon, utifrån ett riktigt välskrivet manus, berättar om sina böcker och sitt arbete. En riktig skådespelartalang med ett viktigt budskap.
Mitt förra inlägg med sommarprogramstips hittar du här. Stina Wollter fick dessutom ett eget inlägg.