När Toni Morrison tilldelades Nobelpriset i litteratur 1993 löd motiveringen: ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.
Hon var den första svarta kvinnan någonsin som tilldelades priset och gav därmed röst åt en grupp människor som så ofta varit utan röst och utan makt. Bra författare gör just det. Ger en röst åt dem som inte har någon. Bjuder in läsaren till en värld som är bekant för några, men obekant för andra. Poetisk pregnans, jo det stämmer gott. Språket var det som fascinerade mig med Toni Morrison. Hon var också den författare som faktiskt fick mig att uppskatta det som många andra misslyckats med nämligen magisk realism. Jag köpte det magiska i Morrisons böcker, då de trots allt var så verkliga.
Idag nåddes vi av nyheten att Toni Morrison avlidit 88 år gammal. Hennes sista bok blev Gud hjälpe barnet, som kom ut på svenska 2016. Jag har flera böcker kvar att uppleva, men de jag läst har fastnat i mitt minne. Så här skrev jag om Morrisons kanske mest kända bok Älskade, en bok uppbyggd av fragment, inte helt enkel att ta till sig.
Tänk dig en tavla. En mycket vacker tavla med ett motiv som fängslar dig. Du vet inte vad den föreställer, men du vet att du älskar den. Att den väcker känslor hos dig. Att du inte kan få nog av den. Om någon ber dig beskriva den inser du att det inte går. Du vet bara att du inte kan sluta titta på den.
Ur tavlan träder personer fram. De är hunsade, slagna, förstörda, ägda. De har levt ett liv i fångenskap och vet inte hur det ska bete sig som fria. De vet inte, eller vågar inte, älska sina familjer då familjerna aldrig består. Någon där, någon säljs och någon blir faktiskt fri. De är slavarna som till slut finner frihet, men inte det liv de drömt om.
och om hennes författarskap:
Toni Morrison skriver den afroamerikansk historien. Hon skriver samtidigt om den historia som de vita männen med makt skrivit. Den där USA är möjligheternas land, landet för fria människor där alla kan lyckas bara de kämpar tillräckligt mycket. En värld, strax före inbördeskriget, där de som varit slavar inte riktigt hittar sin plats i tillvaron. Det är ett första försök att börja om från början och leva på riktigt. Mycket har förändrats, men historien finns kvar. Om nuet ska kunna ändras måste även historien skrivas om. Då måste de utan röst få höras. Det är inte så att historien om normen är mest sann, bara mest utbredd. Frågan är hur vi skriver om den i efterhand?
Läs resten av inlägget här.
Foto: Michael Lionstar