Eftersom jag tyckte väldigt mycket om Johan Heltnes debut Det finns ingenting att vara rädd för hade jag höga förväntningar på senaste boken Emil. De infriades till viss del. Emil är en intressant berättelse om skuld och det svåra i att kunna börja om. Eftersom jag som läsare inte är helt säker på vad som egentligen har hänt skapas en märklig och lite obehaglig stämning.
När vi träffar Emil är han på Teneriffa med sin sjuka farmor. Han verkar vara en ganska vanlig kille, men snart får vi reda på saker som gör att bilden kompliceras. Det hände något då han var ung, bodde i Uppsala och hette Fredrik. Han anklagades för en våldtäkt, men friades. Fri blev han däremot aldrig.
I sitt nya liv som Emil vet ingen om vad som hände den där natten i Uppsala. Vi läsare får inte riktigt veta det heller, men vi får flera berättelser som skulle kunna vara sanna. Det vi verkligen får veta är dock att ett liv styrt av skuldkänslor aldrig blir ett gott liv. Emil har försökt fly sitt förflutna, men inte lyckats, trots att det kanske verkar så inledningsvis.
Det finns en hel del som är bra i Johan Heltnes roman, men berättelsen om Fredrik som blir Emil är ibland lite rörig. Visserligen ger det en effekt av att känna som Emil kanske känner, men jag är inte helt övertygad. Trots det tycker jag om Heltnes språk och sätt att skriva och läser gärna mer av honom. Emil är dessutom en bok som stannar kvar, även om läsningen inte var helt okomplicerad. Eller just därför. Vi får inte alla svar om vad som hänt och det skapar en osäkerhet kring hur huvudpersonen ska tolkas. Det skapar en obehaglig känsla, som trots allt är både ovanligt och ganska spännande.