Villa Havsbris av Caroline Säfstrand var egentligen ingen bok som fanns på min läslista, men så skrev flera av mina favoritbloggare positivt om den och jag bestämde mig för att läsa. Det är jag glad att jag gjorde. Berättelsen om Sophie som återvänder till barndomsorten Skepparkroken när hennes mamma dör är riktigt bra. En del av arvet är överraskande nog det gamla kurhotellet Villa Havsbris, förr en imponerande byggnad, nu ett förfallet hus som Sophie var övertygad om att hennes mamma sålt för länge sedan. Huset är starkt förknippat med Sophies barndom och även om det naturliga hade varit att sälja det och snabbt kunna återvända till sitt inrutade liv i Berlin, är det som att hon medvetet eller omedvetet vill klamra sig fast vid det bekanta. Ursäkten är att en renovering ger mer pengar vid en eventuell försäljning och Sophie får tipset att annonsera efter hantverkare som kan tänka sig att jobba gratis mot mat och boende.
Med en sådan annons är det kanske inte konstigt om svaren inte trillar in, men några svar får Sophie. Isak, en konstnär som målar havsmotiv, men nu vill måla väggar dyker upp och efter tips från en bekant även snickaren Martin, som är tillfälligt avstängd från sitt ordinarie jobb. När de installerat sig dyker en välklädd dam upp, det är Katja som behöver fly från sitt vanliga liv och få ägna sig åt något helt nytt. Fyra ganska trasiga individer ska nu renovera ett stort hus tillsammans och det går självklart inte smärtfritt, men intressant blir det. När man lever så nära inpå varandra är det svårt att dölja sina hemligheter och hemligheterna är många. Lägg därtill en mystisk trädgårdsmästare och granne, som trots att hon är döv verkar samla på andras hemligheter.
Villa Havsbris är en välskriven roman om intressanta karaktärer och även om vissa delar följer mallen för en klassisk feelgood-bok finns det också en hel del som är unikt. Det jag tycker mest om är hur Säfstrand lyckas gör karaktärerna komplexa och mänskliga. Hon låter dem avslöja sig i sin egen takt och eftersom de är så lätta att tycka om, trots eller kanske tack vare alla sina fel och brister, är det ganska lätt att förlåta dem en del märkliga beslut. Det enda som är synd är att slutet kommer lite väl plötsligt och det känns som att det finns mer att berätta. Samtidigt är det fint att allt inte avslöjas och dras varv på varv. Boken är utan tvekan färdig där den slutar och ibland är det faktiskt skönt att då lov att sakna vissa karaktärer.
Villa Havsbris gav utan tvekan mersmak. Nu blir jag nyfiken på Säfstrands andra böcker och är glad att jag upptäckt hennes författarskap. Är det någon som har läst och kan rekommendera vilken bok jag ska börja med?
Pingback: Min bästa sommarläsning – enligt O