Själarnas ö av Johanna Holmström är en bok om kvinnor som av olika anledningar placeras på mentalsjukhuset på Själö i den åboländska skärgården. Den första huvudpersonen är Kristina Andersson som 1891 dränker sina två barn. Hennes man arbetar på annan ort och Kristina är helt ensam. Tröttheten tar över och hon vet inte riktigt vad hon gör. Hon vet bara att hon måste få lugn. Idag hade vi troligen insett att Kristina drabbats av en förlossningsdepression, men då fanns inget sådant begrepp. Holmströms beskrivning av Kristina och hennes öde känns ända in i hjärtat och den första delen av Själarnas ö tillhör det absolut bästa jag läst på mycket länge. Sorgen efter barnen och det liv hon förlorat gå aldrig över och hon slutar inte att leta efter sin dotter.
I bokens andra del får vi istället följa den unga Ellie, som begår sitt brott fyrtio år efter Kristina och därefter placeras på Själö endast femton år gammal. Kristina finns kvar i bakgrunden och är nu en mycket gammal kvinna, trots att hon med nutida mått mätt inte är jättegammal. Ellie har egentligen en stabil familjesituation och ett på ytan bra liv, men hon vill ha mer. Främst mer frihet och mer spänning. Hon förälskar sig i en man och tillsammans drar de ut på en resa där de likt Bonnie & Clyde begår en rad brott.
Sigrid är sköterskan som arbetat med båda kvinnorna och hennes liv är på många sätt lika isolerat som deras. Hon finner sig i att arbeta på en avlägsen plats och skapar ett liv som är ganska annorlunda. Det är intressant att följa denna trio kvinnor, men jag tycker nog att boken tappar lite när Ellie blir huvudperson. Samtidigt ger fler fall en mer komplex bild av hur kvinnor behandlades och Holmström tecknar skickligt komplexa porträtt av de tre huvudpersonerna.
Att jag skulle läsa Själarnas ö var något Ulrica bestämde, då denna bok var hennes tips i Bokbloggarboktipsutmaningen. Jag hade troligen läst den ändå, men jag är glad att den nu blev prioriterad.