Jag har kämpat länge med första säsongen av The Handmaid’s Tale och det handlar inte alls om att serien inte är bra, utan att den är så fruktansvärt obehaglig. Berättelsen om June, som har man och barn, men förlorar dem båda då en del av det forna USA omvandlas till ett dystopiskt samhälle kallat Gilead, där religion sägs vara central. I Gilead har kvinnorna tre roller och de få fertila kvinnor som finns kvar blir handmaids, tjänarinnor vars uppgift är att ha sex med gifta män och föda barn till dem och deras fruar. Scenerna där befruktningsritualen genomförs är så obehagliga att jag knappt kan titta. Värst är det när Janine tvingas bort från den familj där hon också lämnar sin nyfödda dotter och därefter blir tjänarinna i en ny familj med allt vad det innebär. Organiserad våldtäkt är vad det är och tjänarinnorna har verkligen inget annat värde än att föda barn som kan skapa familjer av eliten.June blir Offred, eftersom hennes ägare heter Fred. Fred och hans fru har inga barn och Offreds uppgift är att ge dem ett.
Seriens första säsong är baserad på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985 och jag har faktiskt inte vågat läsa. Om serien är skrämmande, kan jag bara föreställa mig hur obehaglig boken måste vara för den som liksom jag skräms mer av böcker än rörliga bilder. Tv-serien har fått två ytterligare säsonger och en fjärde planeras. Margaret Atwood har också skrivit en uppföljare med titeln Gileads döttrar som släpps på svenska i höst. Den utspelar sig femton år efter Tjänarinnans berättelse och följer tre andra kvinnor i Gilead. I tv-serien är det istället Offreds berättelse som står i centrum, vilket gör att jag nu känner att jag vill både läsa och titta vidare.