Elif Shafak och Daud Aron Ahmed

Egentligen skulle Roxane Gay varit med i samtalet, men det blev riktigt bra även om Daud Aron Ahmed mycket troligt fått fundera några varv kring hur han skulle moderera när det nu var endast Elif Shafak som skulle stå i centrum. Han inledde med att fråga Shafak om hur hon definierar sig själv. Författaren föddes i Frankrike av turkiska föräldrar och när föräldrarna skilde sig flyttade hon med sin mamma till Ankara. Hon har därefter bott i flera länder, bland annat Spanien, USA och Georgien och rest till ännu fler, vilket gör att hon vill se sig som en person med en global identitet. Extremister vill få oss att tro att vi bara kan ha en identitet, säger hon, men jag har många. Hon menar att det är helt fel att bara se en människa utifrån en aspekt av hens komplexa personlighet. Det måste bli lättare att vara både och och inte bara antingen eller.

Barndomen präglades av föräldrarnas kamp som vänsterinriktade med siktet inställt på revolution. När hon sedan som barn flyttade till Turkiet påverkades hon dels av sin västerländska mamma och sin mer traditionella mormor. Modern, en ung frånskild kvinna, borde enligt tradition gifts bort så snart som möjligt, men mormodern ville ge sin dotter en chans att skapa ett eget liv. När mamman studerade på universitetet var det mormor som stod för uppfostran.

Senaste boken heter 10 minutes and 38 seconds in this strange world och handlar om klassiska teman som kärlek, vänskap och smärta. Shafak vill skriva om tystnaden, det som är tabu och som få talar eller skriver om. Det gäller såväl sexuella, politiska och kulturella tabun. Hon menar att det är viktigt att ge en röst åt de som inte har någon,  att lyfta det som censurerats och berätta de historier som suddats bort. En kyrkogård i Istanbul spelade en viktig roll när senaste boken skulle skrivas. På the Cemetery of the Companionless finns de osynliga begravda. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras.

Huvudpersonen Leila skulle kunna vara ett av dessa nummer. Hon är prostituerad och i bokens inledning hittas hon mördad i en container. Shafak beskriver människan bakom numret, eller låter rättare sagt Leila berätta om sig själv. Målet är att med sin bok kritisera det turkiska samhället, ställa svåra frågor och ifrågasätta normer. Däremot är hon noga med att påpeka att hon inte kan tvinga sina läsare att tro på hennes sanning om vad som är rätt och fel. Hon kan inte heller ge alla svar, det måste varje läsare göra själv. Shafak berättar att hennes läsarskara visserligen till stor del består av läsaren som accepterar hennes samhällsbeskrivning, men bland dem finns också läsare med många fördomar. Dessa fördomar beror på traditioner och fördomar och hon hoppas kunna få i alla fall någon att tänka om. Förhoppningsvis påverkas deras fördomar i mötet med hennes karaktärer.

I en diktatur bekämpas individen och Elif Shafak vill därför lyfta den. Som aktivist, feminist och författare som dessutom komme från en diktatur, har hon ett ansvar att beskriva den värld som finns utanför fönstret. Det går inte att vara opolitisk. Även västerländska författare har nu hamnat i ett läge där de måste göra ett medvetet val. Vi kan inte förbli tysta, säger hon i en värld som befinner sig i en situation av post-sanning och påpekar att det inte är konstigt att den yngre generationen har en existensiell ångest.

Shafak oroas av totalitära krafter, men också av identitetspolitik, som hon menar är ett sätt att köpa extremisters sanningar om att alla människor bara är en sak. Istället borde feminister göra gemensam sak med hbtq-rörelsen och även med de män som vill förändra samhället. Patriarkala strukturer och snäva könsroller påverkar inte bara kvinnor, utan också män. De som är emot frihet är också emot en uppluckring av dessa könsroller. Problem med jämställdhet finns i många länder och det är viktigt att kampen för en förändring sker på bred front. Något som oroar Shafak är den tillbakagång hon ser i t.ex. USA, Spanien och Italien, där det blivit rumsrent att använda begrepp som feminazi och där feminismen ses som ett hot mot familjen. Länder som förut tycktes vara ”färdiga” med sin kamp är det verkligen inte. Många är anti-intellektuella, anti-feminister, anti-hbtq, anti abort osv, osv. Samma vindar blåser även här, inte bara i SD och KD, utan även inom M. Svaret är inte en splittrande identitetspolitik, utan en bred, gemensam kamp för demokratiska rättigheter för alla.

Elif Shafak är påläst och intressant att lyssna till. I hemlandet Turkiet är hon väldigt kontroversiell och hon är också aktiv på sociala medier som Twitter, där hon har 1,7 miljoner följare. Egentligen är hon inte mest intresserad av vem som är god eller ond, för motsatsen till godhet är inte ondska. Det farligaste är istället uppgivenhet och hon uppmanar oss att inte ge upp, utan försöka fylla vårt flöde med annat än de lögner som tyvärr sprids och får fäste.