När frukostvisningen av Downton Abbey på Bio Roy tog slut på två röda, bokade vi istället biljetter till en dagförställning på Filmstadens VIP-salong och det var helt klart ett trevligt alternativ. Fika innan, godis i massor och sedan popcorn på det. Och så filmen då. Den efterlängtade.
Jag absolut älskar tv-serien Downton Abbey och har sett varenda avsnitt minst en gång. Mina favoriter är lady Mary, som fick ganska liten uppmärksamhet i filmen och lady Violet, som med varje replik hamnar i händelsernas centrum. Det är karaktärerna och miljön som gör Downton Abbey till en sevärd film, för handlingen är helt ärligt ganska krystad. Året är 1927 och kungaparet ska göra en resa runt Yorkshire. Ett av stoppen blir på Downton Abbey, där de ska serveras lunch, bjudas på en parad och äta middag. Tjänarna är minst lika spända inför det här, som deras arbetsgivare och de blir minst sagt förolämpade när de inser att de kommer att fråntas allt ansvar då kungens egna tjänare planeras ta över allt. Det här funkar självklart inte. Redan tidigare har lady Mary lyckats övertyga den nu pensionerade Carson att övervaka tillställningen och även om han egentligen ogillar de planer som smids bland tjänstefolket vill även han att Downton Abbey ska få glänsa.
När Carson tar över drar Barrow på äventyr i en sidohistoria som jag tyckte om att få följa. Det finns en mjukhet hos den förut så barske Thomas som jag gärna vill se mer av. Mer vill jag också se av systrarna Crawley och kanske framför allt få följa vad som händer med Tom Branson framöver. Det luktar uppföljare och där kan vi nog förvänta oss mer kunglig fägring, minst två bröllop och kanske en begravning. Så länge karaktärerna tillåts utvecklas och stämningen finns kvar, har jag definitivt inget emot att se mer av familjen Crawley på vita duken. Downton Abbey är en film för de redan frälsta och för oss är det en fin upplevelse. För den som inte stiftat bekantskap med herrskapet och tjänstefolket ännu rekommenderar jag att börja med tv-serien.