I debuten Göra sig kvitt Eddy Belleguele skrev Édouard Louis om sin barndom som han beskrev som nattsvart och utan ett enda positivt minne. En stor anledning till detta var hans relation till sin pappa och hur pappan agerat mot sonen. I senaste boken Vem dödade min far har tonen mjuknat något och Louis har insett att det finns skäl till hans pappas agerande. Ingen ursäkt, men definitivt förklaringar.
Det är när Louis återupptar med sin far som han förstår vilket tufft liv han haft. Fadern som är knappt 50 är redan en gammal man. Hans kropp är utsliten och visserligen kan det till viss del förklaras av en destruktiv livsstil privat, men den största skulden lägger Louis på den franska staten. I ett långt brev, som är en såväl en kärleksförklaring till fadern som en uppgörelse med en rad ansvariga politiker. Politiker som ökat klyftorna i samhället och gjort de rika rikare, medan de fattigare blivit alt fattigare.
När Vem dödade min far släpptes i april i år skrev Patrik Lundberg en text i Expressen om sin mor, som även hon slets ut i förtid i ett samhälle som inte uppskattade henne alls. I texten med titeln Historien om mammas lidande bär många namn ställer han frågan ”Vem dödade min mor?”. Såväl Louis och Lundberg beskriver samhällen där kapitalismen lyfter vissa, medan den sänker andra. Tron på marknaden och idén att de fattiga behöver piskor, medan de rika behöver morötter erövrar parti efter parti och syns nu långt in på vänsterkanten. I en sådan värld behövs de arga rösterna mer än någonsin och jag är glad att de får höras.