Katarina Wennstam skriver deckare med politiskt innehåll. Inte sällan handlar det om våld mot kvinnor och den rättslöshet som verkar finnas när kvinnor är offer. Det är till exempel väldigt svårt att få någon fälld för våldtäkt och fortfarande läggs mer fokus på kvinnors utseende än på mäns agerande. I senaste boken Vargen står två olika fall i centrum, som båda belyser hur vårt samhälle där rättvisan gör skillnad på män och kvinnor.
I ett av fallen har Liselott, en före detta klient till Shirin Nouri, blivit mördad av sin pojkvän. En man som tidigare misshandlat henne och som hon försökt lämna. Mannen erkänner, men ändå är det svårt att få honom fälld, något som gör Shirin otroligt frustrerad. Hon har långa diskussioner om gamla fall med sin före detta lärare och älskare, den nu pensionerade straffrättsprofessorn Nils och det blir tydligt att Wennstam låter Shirin uttrycka den frustration hon också själv känner. En av de saker jag gillar med Wennstams böcker är just att hon vågar låta verkligheten ta plats i fiktionen och att hon också kritiserar det hon inte tycker fungerar i vårt rättssystem.
Det andra fallet handlar om en ung kvinna som inte kommer hem efter en fest och det är kriminalkommissarie Charlotta Lugn som ansvarar för utredningen. När pressen är totalt ointresserade av att skriva om en kvinna som mördats av sin pojkvän, kan de inte få nog av att frossa i alla möjliga och omöjliga detaljer av den unga kvinnans försvinnande i Vita bergen. Och visst är det så att media väljer sina fall utifrån vad som skapar mest sensation och vad som de tror påverkar läsarna mest. Journalisten Jane Wester skrämmer gärna upp sina läsare och trycker på hur farligt det är att vistas ensam utomhus under kvällar och nätter, men hon är inte alls intresserad av att skriva om ännu en kvinna som mördats av en partner, även om det senare är något som kvinnor riskerar i mycket högre grad.
Vargen är kanske inte Katarina Wennstams mest spännande bok, men det är en av de viktigaste. Jag gillar Wennstam bäst när hon är riktigt jäkla förbannad och det verkar hon ha varit när hon skrev Vargen. Med all rätt. Vi borde alla vara vansinniga över hur många män som dödar kvinnor. Helt vansinniga.