Varför är minoriteter så hotfulla för majoriteten? är titeln på årets första seminarium för mig. Den frågan och många andra diskuterar skådespelaren och författaren Saga Becker, psykoanalytikern och författaren Per-Magnus Johansson, Felicia Mulinari poet som tidigare skrivit för Feministiskt perspektiv och Susanne Rappman biskop för Göteborgs stift.
Majoriteten blir osäkra på sin sanning då minoriteter ställer frågor och väcker tankar, som det tyvärr är lätt att initialt ta avstånd för, säger Per-Magnus Johansson, men påpekar att de som är i majoritet faktiskt förändras över tid. Rappman menar att det också handlar om en identitetskris, då de som tidigare alltid fått sin berättelse berättad och därmed tillhör de som har makt. En makt som kan förloras när den förflyttas.
Rappman påpekar att hon har makt och sitter på scenen i rollen som en person som behöver använda sin röst för att ge en röst åt de som inte har någon. Något hon funderar över är hur mycket vi anser oss att ha råd att betala för att fler ska få vara en del av samhället.
Med statistik kan vi räkna på hur minoriteter ser ut. Det kan handla om makt, ekonomi, men också utsatthet. Johansson påpekar också att det inte alltid gå att se vilka som definierar sig som en del av en majoritet eller istället som en majoritet. Det finns alltså helt subjektiva känslor av att vara i minoritet och det är kanske det som drabbat de som har fått för sig att svenskarna inte alls är i majoritet, utan en hotad minoritet. Alla människor har erfarenheter av att vara utanför och inte accepteras, men det finns olika grader av utanförskap.
Saga Beckers bok Våra tungor smakar våld vill hon beskriva som en poetisk och autofiktiv roman, där hennes egna erfarenheter får ta plats. Det är helt klart en bok jag är väldigt nyfiken på. Konflikten mellan att vara en del av en majoritet, men samtidigt bli en del av en minoritet genom kärleken är något boken tar upp. När man passar in behöver man inte möta vissa problem, eller lida av den rådande normen. Som att ha en annorlunda kropp anses vara normbrytande.
I sin diktsamling Det som inte kan utplånas skriver Felicia Mulinari om vikten av att hitta ett kollektiv även som del av en majoritet. Den handlar också om hur svårt det är att leva när den gemensamma historien består av hat mot en själv. Samtidigt är utanförskap som en slags exotism inte heller speciellt fruktsam.
Moderator Lena Ulrika Ruseke tar upp frågan om ett vi, som i vi och dom och huruvida detta verkligen existerar. Mulinari talar om förställningen att vissa endast existerar som en del av en grupp, inte som individ. Som att alla vita och alla rasifierade skulle vara likadana. Hon återkopplar till den tidigare tanken om att människors rätt till existens ur ert rent ekonomiskt perspektiv. Egentligen är den majoritet som vi tycker oss se i samhället egentligen är mindre än vi luras en tro.
Rappman lyfter fram att det egentligen inte går att kämpa för utsattas rättigheter utan att definiera grupper eller minoriteter. Normalitet och perfektion borde å andra sidan inte vara en målsättning, då väldigt få passar in i bilden av den perfekta människan. Det märkliga är att de som inte passar in i mallen inte får sympati eller solidaritet, utan väcker rädsla och ses som ett hot.
Vad kan vi göra åt det? Mulinari lyfter den ganska märkliga känsla av att fascismen dykt upp utan att vi egentligen vet hur. Vi vet egentligen att förtryck finns och vi borde inte vara förvånade. Hon önskar att vi började prata mer om utopier och andra sätt att leva, istället för att fastna i den förlamande uppgivenheten. För att kunna leva och känna mening behöver vi arbeta med representation och synlighet, säger Saga Becker och jag håller med. Alla behöver få finnas och bli bekräftade. Mångfald måste bli naturligt. Det handlar inte om att ta bort, utan att lägga till. Majoriteten är inte hotad, men fler måste få plats och då måste de som tar mycket plats faktiskt backs lite och lämna över plats till andra.