Apropå det förra seminariet som bland annat tolerans och på seminariet Klass på klassdebatten? misstänker jag att min tolerans kan utmanas. Deltagarna är Benjamin Dousa, Agnes Lidbeck, Erik Rosén, Daniel Suhonen modererat av Annie Reuterskiöld. Klass har under en period varit borta från debatten, men har nu blivit mer centralt. Vi lever i ett klassamhälle och det är alla i panelen överens om. Huruvida det är ett problem är de däremot inte ense om. Lidbeck påpekar dock att klass inte behöver bli viktigaste för att de ekonomiska klyftorna ökar, något som även Dousa lyfter fram. Klass har inte bara med ekonomi att göra. Det finns dolda markörer och det kan vara svårt att forma sin identitet utifrån dem. Rosên talar om en klassposition, som handlad om t.ex. yrke men också om den plats du får lov att ta i samhället och om din röst blir lyssnad på. För Dousa handlar det mer om att det inte får bli för svårt att röra sig mellan klasser eller grupper än att det är problematiskt att det finns väldigt rika människor.
Suhonen vill också lyfta att klass inte bara handlar om ekonomi och makt, utan även om hur länge du lever. Frågan är vad som gör skillnad på riktigt. För Suhonen handlar det om att alla ska få rätten till välfärdssamhället och att det gjorde att han och Dousa, vars mammor var städerskor faktiskt kunde klara sig bra, Dousa och MUF vill istället styra försörjningsstödet genom att t.ex. byta delar av det mot kuponger som ska användas till t.ex. kläder eller mat. Det måste finnas en drivkraft för att faktiskt vilja ta sig ifrån bidragsberoendet. Min syn stämmer mer överens med Suhonens, som påpekar hur märkligt det är att de som har det sämst behöver piskor, medan de med mer pengar istället får morötter. Att skapa bitterhet är inte rätt väg att gå.
Erik Rosén har skrivit en bok om sin far som ofta levde på försörjningsstöd och har också själv erfarenhet av att leva på socialbidrag. Bilden av att de som lever på bidrag slarvar och slösar och behöver uppfostras stämmer inte alls, menar han.
Agnes Lidbeck vill lyfta frågan om makt och det faktum att maktbalansen inte är statiskt. Hon vill också belysa att en arbetare som gör sin röst hörd ses som en god och strävsam individ, medan alla kan inte formulera sig och de rastlösa finns i alla klasser. Något jag tänkt på är också det faktum att många så kallade arbetare tjänar bra mycket mer än jag för som lärare, men oavsett är jag inte röstlös. För nej, det handlar inte bara om det ekonomiska. Suhonen talar också om det och menar att det finns få fattiga i det vi definierar som fattiga. Det som förändrats är synen på bildning och kunskap.
Skolan som institution är något som Suhonen vill lyfta och det faktum att han kanske inte hade kunnat göra en klassresa utan en skola som var bra för alla. Dousa kan erkänna att skolvalet inte löser något, eftersom dåliga skolor faktiskt inte slås ut, men vill ha det. Lidbeck är mer inne på att vi behöver ta tag i det kunskapsförakt och den brist på sug efter bildning som råder i alla klasser. Jag tänker t.ex. på de bokcirklar som min gammelmormor gick på hos ABF på 70-talet och hur jag saknar den synen på kunskap och bildning idag. Det fanns ett bildningsideal som nu har konkurrerats ut.
Rosén berättade om sin pappa som var överklass, men tappade i status som alkoholist och narkoman. Han menar att det som han trots allt fick från sin pappa var synen att han kunde göra något med sitt liv och att han hade rätt att ”bli något”. Lidbeck känner inte alls igen den bilden från sin överklassmamma och vill se det som individuella skillnader än på klassnivå.
Otrygghet som nu drabbar även medelklassen visar hur mycket klass ändå kan påverka oss. Gängkriminalitet i förorten kan vi ta, men när det når andra geografiska områden blir det en större debatt. Dousa berättar att han sparat halva sin lön varje månad för att kunna flytta ifrån Järvafältet, men de bra områdena hamnar längre och längre bort. Det handlar inte bara om pengar, men ändå om resurser. Egentligen är Dousa och Suhonen överens om mycket av problemformuleringen, men inte om hur det ska bli bättre. Jag måste ändå säga att Dousa är väldigt mycket lättare att tolerera i verkligheten än i sociala medier.
Fler poliser räcker inte, menar Lidbeck och blir riktigt upprörd över det faktum att solidaritet saknas. Vi saknar vilja att integrera och vill helst stänga in de som bor i utsatta områden, för att slippa se skiten. Suhonen vill dela problemet i två, dels handlar det om ekonomi men också om att se till att alla får grundläggande trygghet. Vi behöver också se till att människor med olika bakgrund möts och frågan är hur det ska gå till. Är lösningen skolval eller integration. Går det ens att minska klyftorna? Kanske behöver vi en större ekonomisk övre medelklass, funderar Dousa. Nu har vi extremt rika och alla andra. Vi behöver bli av med bidragsberoendet och få fler som är ganska rika som kan vara förebilder. Han är också rädd för att den underklass vi har idag blir permanent. Suhonen vill istället nå ett mer solidariskt samhälle där människor får ha det drägligt utan att behöva vara goda.