Termen emotional labour, på svenska känslomässigt arbete, är inte ett nytt begrepp, men har fått ett uppsving de senaste åren. Hartleys definition är det osynliga arbete vi gör för att få allt att flyta. Planera, hålla koll på detaljer och ser till att det sociala fungerar. Det mesta av detta arbete görs av kvinnor och det sker både hemma och på jobbet. Obalansen som fanns när kvinnor var hemmafruar och samhället var ännu mer ojämlikt existerar fortfarande, trots att vi på många sätt har blivit jämlika. Vi luras att tro att kvinnor är bättre på känslomässigt arbete, när det egentligen handlar om att vi tränat mer.
Repliken ”all you have to do is ask” var den som satte igång ilskan hos Hartley för att hon förväntades fråga, istället för att hennes man skulle göra det ändå. Hon skyller inte på honom för att ha gjort henne till manager över deras familj med tre barn och inte sig själv heller, utan tänker att det är bra att de börjar arbeta medvetet med att utjämna ansvaret. Det är skillnad på sysslor och känslomässigt arbete och även om det första delas mer jämt är det sällan så att det senare göt det.
Hartley talar om hur hennes väldigt priviligierade problem egentligen är svårt att skriva om utan att låta gnällig och hon lyfter det faktum att det inte handlar om henne, utan om de förväntningar som finns på kvinnor. Det är också vanligt att lägga skulden på kvinnorna och vårt kontrollbehov. Att vi vill att saker ska göras på ett visst sätt handlar om beprövad erfarenhet och betyder inte att det automatiskt ska behöva göra det själva. Det Hartley önskar är att frågan om känslomässigt arbete inte ska behöva tas upp om och om igen och att det inte ska handla om att kvinnor gnäller och kontrollerar, utan om att vi måste kunna bli partners på riktigt. Vi är så vana vid att se på samhället genom mäns ögon och behöver förändra det perspektivet. Det handlar om ett kulturellt krav som ställs på kvinnor, men inte på män. Det är också därför det känns självklart för både män och kvinnor att det är kvinnans uppgift. Vi är fast i en roll som tidigare generationer format och behöver få ord för att beskriva det ansvar vi fått utan att be om det.
Självklart är känslomässigt arbete bara negativt. En man som blir ensam behöver ibland lära sig att sköta ett hem, men blir också ofta ensamma eftersom frun varit den som ansvarat för det känslomässiga arbetet och därmed deras sociala liv. Det är därför bra för båda i förhållandet att dela inte bara på sysslor, utan även på känslomässigt arbete. Thomsgård frågar om en bok som Hartley skriver om som heter Drop the ball och undrar varför hon inte helt enkelt släppt det känslomässiga arbetet, eller i alla fall delar av det. Harley hade inte fixat det och även om jag släppt massor vägrar jag att göra det om det går ut över barnen. Saker som gäller dem är också det vi diskuterar mest och där jag tycker att vi håller på att utveckla ett mer jämlikt liv. Känslomässigt arbete är svårt att lära ut, men det måste synliggöras. Hartley själv behövde ta ett steg tillbaka och låta sin man göra saker på sitt sätt. Hon sänkte inte sin standard, men försökte vara mer öppen och kommunicera bättre. Jag har verkligen sänkt min standard, men helt ärligt bryr jag mig inte jättemycket. Det jag irriterar mig på är att min stress ofta ökade på vägen hem och att jag inte kunde slappna av hemma. Det är något som absolut blivit bättre. Mycket troligt eftersom vårt liv den senaste tiden har inneburit att vi behövt turas om att ta ansvar.