Mitt sista seminarium på Bokmässan 2019 blev ett med titeln Hopplösa äktenskap med Linda Skugge och Maria Sveland modererat av Behrang Behdjou, med en poetisk inledning av Jenny Högström med dikten ”Mina bröllop”. En poet jag blev nyfiken på.
Samtalet börjar i möhipporna och Maria Sveland berättar om hur hon lurades att tro att hon skulle få 1000 spänn genom att vara med i ett medicinskt försök, men istället spelade paintball med sina vänner. Hon var väldigt ung då och behövde egentligen pengarna, men minns sin möhippa med värme.
Linda Skugge är aktuell med novellsamlingen Äktenskap som skulle blivit ett gäng berättelser med problem och hinder, men lyckliga slut, men inte riktigt även om budskapet ”det är inte grönare på andra sidan” löper som en röd tråd. Skugge tycker att det är fint med människor inte ger upp om kärleken, mellan Sveland tycker att fler borde skilja sig när kärleken har blivit lika tråkig som en revisionsbyrå. Skugge tror egentligen inte på kärleken och att den skulle kunna leva för evigt. Det som finns är vänskap och då kan man lika gärna vara kvar i ett förhållande som bygger på respekt.
I Svelands bok Gråleken lever huvudpersonerna i en väldigt destruktiv relation som har blivit till en maktkamp. Julia och Jesper har olika bakgrund och därmed en maktobalans. Passionen räcker inte, eftersom han hela tiden känner sig underlägsen. Till slut kan de nästan inte prata allt, utan att anklaga varandra för saker och hamna i konflikt. I boken reser de iväg med sin nyfödda dotter och hoppas kunna förbättra sin relation, men istället närmar de sig sammanbrott. I Bitterfittan drar Sara från sin familj med ett litet barn för att hon känner sig lurad över att jämställdheten försvinner när barnen kommer.
Linda Skugge berättar att hon läste om Bitterfittan i somras i samband med att hon läste om Fittstim som nu är 20 år gammal. Då skrev hon en riktigt arg krönika och även om hon tycker om boken och gjorde det då också, men kände inte riktigt igen sig. Nu förstår hon mer, men inser att det kanske handlar om att hon själv sällan har dåligt samvete för saker som kvinnor ofta har dåligt samvete för. Boken väckte starka känslor, vilket Sveland egentligen inte förstod och inte förstår nu heller. Kanske handlar det om att alla längtar efter det perfekta förhållandet och att det ibland är känsligt att påpeka att det faktiskt inte är så himla lätt att leva jämställt ens i Sverige. Det är status att leva jämställt, så viktigt att det finns en slags förnekelse. Skugge fyller i att det är lättare att läsa nu med distans, än när man befinner sig mitt i.
Det som är spännande är att Sveland säger sig vara en extrem romantiker och därför skriver svart om äktenskap. Hon kan inte acceptera en sådan sak som otrohet, utan önskar sig ärlighet. Skugge beskriver sig istället som cyniker och menar att det är lika bra att stanna kvar trots otrohet, eftersom det inte finns någon garanti att nästa person man träffar inte skulle vara otrogen. Hur kan du tro att nästa man du ska träffa ska vara annorlunda?, frågar hon Sveland. Kanske är jag naiv, funderar Sveland och påpekar att det nuvarande förhållandet självklart är annorlunda än de tidigare. Skugge är istället helt ointresserad av att träffa någon, utan vill ha samtal framför samlag och aldrig har fått det av en partner. Just nu njuter hon av att leva själv.
Vilken härlig avslutning det här blev! Linda Skugge är verkligen helt fantastisk. Hon kallar sig egendomlig och säger att det kanske är därför hennes krönikor ofta provocerar, men jag älskar hennes ovanliga och cyniska syn på världen. Även Sveland är uppfriskande rak och hennes resonemang kring svårigheten med att leva jämställt när vår värld är ett patriarkalt rövhål är uppfriskande och dessutom tyvärr sann. Vissa saker ställer dessutom till det extra mycket, säger Skugge och talar om dagens stressade samhälle med den stora psykiska ohälsan som ett otroligt svårt ställe att vara gift på. Och ja, det är det verkligen. Är relationer hopplösa? Nej, säger romantikern Sveland, men uppmanar alla att lämna en relation som är dålig, medan Skugge förordar att stanna kvar eftersom det inte finns något bättre. Samtidigt är det superviktigt att faktiskt klara sig ekonomiskt för att kunna skilja sig om en relation på riktigt är dålig. Sveland håller med om att grunden för ett samhälle som är jämställt på riktigt är att det faktiskt går att leva själv.