Att skriva vetenskapliga texter och att skriva populärvetenskap är två helt olika saker, som kräver olika sorters språk och det arbetar Magnus Linton med. Han är aktuell med boken Text & stil, där han reflekterar kring skrivande som något som går att lära sig, inte en talang som är medfödd. Att skriva om vetenskap på ett sätt som kan tilltala många. Vissa generella regler finns, som att en bra inledning är viktig, något som forskare inte alltid är så bra på. En bra start kan istället vara en konkret händelse att ta avstamp i. Det vetenskapliga språket ska vara just vetenskapligt och neutralt, medan det i populärvetenskap är otroligt viktigt med en egen stil och ett mer personligt språk. Det gäller att hitta ett flyt och variera mellan konkretion i form av exempel och händelser, med mer teoretisk fördjupning. Text får inte vara stillastående, säger Linton och det gäller att veta när det är dags att byta perspektiv. Det går att vara teoretisk i kanske 30 sidor, men det behövs saker som bryter av. Han jämför med film och de olika perspektiv som finns där. Forskare är otränade på att hitta detaljer som lämpar sig i text.
Emma Frans är aktiv på Twitter och vet vad som funkar där, men det varierar beroende på sammanhang och publik. Att gå från akademiska uppsatser, som ska vara neutrala och vetenskapliga, till att faktiskt våga vara personlig igen. Frans tror att styrkan i hennes texter är det personliga tilltalet och det starka engagemang hon har. Däremot känner hon att det går att utveckla det rent stilistiska. Hon har skrivit mycket om fakta och myter och då kunnat kombinera vetenskapliga metoden med något mer konkret. Det gäller för den akademiska världen att faktiskt nå den breda allmänheten och inte isolera sig i sin lilla bubbla.
Katarina Gospic tycker att det är lätt att veta vad hon själv tycker är bra, men vägen dit kan vara svår. Ofta blir det en knölig text först, när allt ska med och det handlar om att skala bort för att behålla en kärna som många kan ta till sig. En del av den klassresa hon gjort har handlat om språk. När hon började studera fick hon också lära sig det akademiska språket och vet vad de som inte studerat inte heller kan. Ett sätt som hon konkretiserar på är genom liknelser. Senaste boken handlar om hur rädsla kan användas som drivkraft och istället för att använda komplicerade termer vill hon tydliggöra med hjälp av bilder. Hennes motto har varit att lära sig det språk som passar i sammanhanget, att ”dansa med alla” och därför har hon lärt sig att kommunicera med olika grupper på olika sätt.
Magnus Linton talar om det akademiska språkbruket som måste få vara smalt och exkluderande, men språket blir också ett sätt att dölja dålig forskning bakom ett abstrakt språk. Det kan vara bekvämt att substantivera och gömma sig bakom passiva satser, vilket inte sällan är stort inom humanioran och samhällsvetenskapen. Det är ett fluffigt och onödigt tillkrånglat språk som blir som en slöja som läggs över oklarheter. Han vänder sig mot osäkerhetsmarkörer och garderingar som ”allt tyder på” men Frans påpekar att vi inte heller kan vara mer säkra än vi egentligen är och luta läsaren att något är helt säkert, när det kanske inte är det. Det är ett intressant resonemang helt klart.
Att som forskare vara engagerad, politisk eller driven av känslor är fel om sakligheten försvinner, med det finns sätt att skriva sakligt och samtidigt engagerat, menar Linton, vilket Emma Frans är duktig på. Istället för att låta henne få berätta om det själv tar han tyvärr över, tills Frans avbryter. Det borde hon gjort mer. Det här är ett av flera samtal på årets Bokmässa där män tagit över samtal på bekostnad av kvinnor. Här behöver moderatorerna sätta ner foten, men tyvärr är det ibland just moderatorerna som tagit över. Just nu är det tre kvinnor och en man på scenen och det är den senare som får lov att ta i princip all tid. Inte okej och faktiskt ganska sorgligt. Som tur är blir det bättre.
Katarina Gospic berättar om hur hon nästan glömdes bort då hon skulle vara med i TV4 första gången, då ingen räknade med att hon skulle se ut som hon gör. Hon har fått kritik för att hon inte är tillräckligt seriös och påpekar att vi måste bredda bilden av vem som är forskare och hur en sådan kan och får vara. Får man t.ex. vara glad och sarkastisk?
Emma Frans använder sig ofta av humor och Bornholm frågar hur det funkar inom akademin. Hon säger att många nu börjar inse att akademin måste nå ut och att det är väldigt viktigt. När Frans nu fått stora journalistpriset är det svårare för akademin att kritisera henne, då hon bevisligen ger ut. Visst finns det kanske andra som vet mer, men alla kan inte heller skriva på ett sätt så att de når ut. Alla forskare ska inte skriva populärvetenskap, säger Frans, men de som kan måste uppmärksammas mer. I en tid av faktaresistens och fejkade nyheter är det extra viktigt att forskningen når ut även till allmänheten. Idag går forskares tid i stor del åt till att skriva ansökningar, sedan ska de skriva artiklar och det blir inte mycket tid över, påpekar Linton. Grundproblematiken är pengar, lägger Gospic till och efterfrågar ett system för finansiering som inte handlar om att forskares tid ska gå åt till att ha råd att forska.
Trots mitt lilla utbrott på Linton låter hans bok verkligen intressant och jag läser den gärna. Jag är också nyfiken på Frans och Gospics böcker och inser att jag behöver bli bättre på att läsa mer populärvetenskap.