Föreställningen Hildegard och Ingegerd är skriven av Olivia Bergdahl och handlar om två stora, historiska kvinnor som vi borde veta väldigt mycket mer om. Det var tusen år sedan de levde och i sin samtid gjorde de avtryck. Sedan dess har de väntat på att få ta plats i historien. Nu är de inbjudna av Kvinnohistoriska Gruppen att hålla varsin föreläsning på temat medeltida exempel på starka, kvinnliga förebilder men det har blivit något fel och de dyker upp samtidigt. Vad ska de göra nu när de äntligen har fått en möjlighet att tala om sig själva i helt andra ordalag än historieskrivningen gjort och så visar det sig att den lilla tid behöver delas. De bestämmer sig för att trots allt berätta sina historier och det är historier som i alla fall jag inte vet i princip något om. Då har jag ändå läst tre terminer historia på universitetet och undervisat i ämnet under många år. Visst är det sorgligt att vår historia är så överfylld av män och att så lite plats lämnats åt de kvinnor som faktiskt gjorde skillnad. Det handlar inte om att hitta på kvinnoöden för att skapa en politisk korrekt historieskrivning, utan om att faktiskt lyfta den kvinnor som vi borde känna till, men aldrig fått lära oss något om. Kanske inte så konstigt när historieböckerna för bara några år sedan (och tyvärr även idag) innehåller fler namngivna nazister än kvinnor.
Så vilka är då pjäsens Hildegard och Ingegerd?
Hildegard, spelad av Annika Nordin, är Hildegard av Bingen som föddes 1098 och dog 1179 i Bingen, som var namnet på det kloster hon grundade. Hon lämnades som barn bort till ett kloster och i pjäsen framhålls hur traumatiskt detta var för henne. Att hon var familjens tionde barn gör att parallellen till tionde, den skatt bönder betalade till kyrkan blir tydlig. Var tionde korg äpplen, var tionde säck mjöl och dessutom det tionde barnet. Hildegard publicerade en rad texter om bland annat religion och filosofi, men också medicin.
Ingegerd, spelad av Tinna Ingelstam, är Ingegerd Olofsdotter, dotter till Olof Skötkonung, bortlovad till den norske prinsen, men därefter istället bortgift med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Tillsammans fick de tio barn, som blev en del av en rad kungahus i Europa. Bland annat var dottern Anna gift med Henrik I av Frankrike och Anastasia med Andreas I av Ungern. I slutet av livet blev Ingegerd nunna med klosternamnet Anna och inom den ryskortodoxa kyrkan är hon känd som Heliga Anna av Novgorod.
Pjäsen Hildegard och Ingegerd blandar på en mycket bra sätt humor och allvar och det är lärorikt utan att på något sätt vara tråkigt. Ramen med föreläsningen som de två kvinnorna enas att de ska dela på, som sedan blir någon slags improviserad tv-show, är lika enkel som briljant. Att låta de två karaktärerna spela på sina olikheter, men också finna gemensamma drag är riktigt fint. Som historielärare är jag dels glad över att viktiga, historiska kvinnor lyfts, men också lite avundsjuk på den underhållande formen som jag sällan lyckas få in i klassrummet. Jag kommer mycket troligt inte att iscensätta något slag under nästa historielektion, men eftersom måndagens föreläsning kommer att handla om Medeltiden får Hildegard och Ingegerd självklart vara med.