10 minuter och 38 sekunder är den tid från det vi dör tills medvetandet försvinner. Det spelar ingen roll att hjärtat slutat slå och vi borde ha lämnat jordelivet. Vi har fortfarande en stund på oss att tänka igenom vårt liv och minnas det som varit bra, men även det som varit fruktansvärt. När Leila dör i en container är det ett händelserikt och stundtals väldigt hemskt liv hon tänker tillbaka på. Hon föddes visserligen som en efterlängtad dotter, men familjen som var hennes var en minst sagt annorlunda sådan. En vän från barndomen betydde mer för henne än någon annat och honom har hon kvar till slutet.
Leila lämnade sin familj efter en händelse som påverkar både dem och henne. Egentligen är det inte en händelse, utan många och det som blir avgörande är att det avslöjas. Att klara sig ensam som ung kvinna är inte enkelt och Leila lever och dör som prostituerad. Däremellan lyckas hon dock finna kärleken och när hon förlorar honom återstår ändå hennes goda vänner. Shafak berättar om en kvinna som andra skulle avfärda som en simpel prostituerad med en respekt och kärlek som är rörande. Detsamma gäller hennes minst sagt udda vänner. De som valt varandra och är viktigare än någon familj.
Det är också dessa vänner som försöker att rädda Leila från att bli ett av alla anonyma nummer på kyrkogården för de som inte får finnas. I Istanbuls utkanter finns the Cemetery of the Companionless där de osynliga begravs. De som ska döljas. De som inte har sitt namn på någon gravsten, utan endast en numrerad träskylt. På kyrkogården finns gravar som tillhör hbtq-personer, AIDS-offer från 80- och 90-talet, de som begått självmord, övergivna spädbarn och de senaste åren även flyktingar som drunknad i Medelhavet. Människor som osynliggörs även som döda. Som avhumaniseras. Andra delen av berättelsen om Leila handlar om hur hennes vänner försöker ge henne ett bättre öde än en anonym grav. Då ändrar romanen karaktär lite och vi lär känna Leila ännu mer genom vännernas berättelser.
I augusti lyssnade jag och Anna på Elif Shafak på Louisiana Literature. Det var tydligt att hon verkligen drivs av att ge en röst åt dem som inte har någon och hon gör det med den äran. 10 minutes 38 seconds in this strange world är första boken jag läst av Elif Shafak, men det är garanterat inte den sista. Nu hoppas jag att något förlag översätter denna pärla till svenska. Bonnierförlaget 2244 gav ut hennes Bastarden från Istanbul och Heder, men sedan förlaget lagts ner har utgivningen av Shafaks böcker kommit av sig. När nu 10 minutes and 38 seconds in this strange world knipit en plats på Man Booker Prizes korta lista borde det hända grejer.