Poeten Jila Mossaed valdes in i Svenska Akademien 2018 och redan efter några dikter fastnade jag för hennes sätt att skriva. Nu har jag läst diktsamlingen Vad jag saknades här från 2018. Märkligt nog påminner hennes dikter ofta om Tranströmers, med många och inte sällan finurliga metaforer.
Allt var vitt när jag
vaknade och satte mig på sängkanten
Vek ihop drömbilderna
och lade dem under kudden
Fåglar återkommer i flera dikter, liksom bergen och träden. Kontrasterna mellan dag och natt är också centrala och skuggorna har stor betydelse.
I smyg kastar sig
trädet in i mitt rumVarje dag när jag kommer hem
möter jag nya skuggor
färska dofter
Samlar skuggorna i en vas
Har bjudit in trädet
på en kopp te
bägge lider vi när det blåser hårt
vi tycker inte om mörkretTrädet är äldre än jag
vi har mycket att berätta för varandra
Vi träffar de gamla kvinnorna som svarar på frågor som ingen har ställt, hästen som hänger med huvudet på ängen. fjärilen som snurrar runt ljuset och de som kanske berör mig mest; de svartklädda mödrarna och änkorna. Metaforerna är ofta såväl oväntade som vackra, som när Mossaed liknar månen vid en droppe mjölk som hamnat i himlens mun. Jag måste bjuda på några favoritrader till.
Mödrar som själva
släppte sina barn
i havets mun
orkar inte sy ihop sina spruckna hjärtan
Vad jag saknades här är en samling dikter som går rakt in i hjärtat och som verkligen får mig att känna massor. Riktigt bra poesi väcker känslor av olika slag och Jila Mossaed skriver riktigt bra poesi. Jag lånade boken på biblioteket, men måste verkligen köpa ett exet exemplar. Vad jag saknades här är en bok att äga och återkomma till många, många gånger.