Allt jag inte kan säga

Jag lyssande på Emilie Pines bok Allt jag inte kan säga och den gjorde sig bra som ljudbok. Nackdelen är, som alltid med ljudböcker, att jag inte kan markera favoritcitat på samma sätt och därmed inte kan gå tillbaka vid behov. Det hade behövts. Pines självbiografiska essäer handlar om ämnen som vi sällan talar om, som alkoholism, barnlöshet, sexuella utnyttjanden och mens. Hon tar oss inledningsvis med till Grekland där hennes alkoholiserade far ligger på sjukhus i en miljö som aldrig skulle vara möjlig i Sverige. Vi kan klaga på vår sjukvård eller i alla fall köerna som uppstår, men att som patient eller anhörig behöva införskaffa så basala saker som engångshandskar vore otänkbart här.

Boken består av det svartaste i Emilie Pines liv samlade i sex essäer. Förutom faderns sjukdom skriver hon om sin egen kamp för att få barn och systerns stora förlust, hur hon levt med ett sjukt förhållande till mat och till sin kropp, hur hennes föräldrars separation påverkade henne och hur absurt det är att irländska par inte officiellt fick skilja sig förrän efter en folkomröstning 1995. Fram till i våras krävdes fyra års särboende innan skilsmässan kunde gå igenom, men nu krävs endast två. En essä handlar också om att vara en duktig flicka, men det är också något som löper som en röd tråd genom boken. Det finns så många krav som vi ställer på oss själva och de är inte sällan omöjliga att leva upp till.

Det Emilie Pine har upplevt är något som många kvinnor kan känna igen sig i. Själv var jag kanske mest intresserad av hennes tankar kring könsroller och den akademiska världen, men trots att jag tycker mig ha haft ett hyfsat okomplicerat förhållande till min kropp väckte Pines essäer en hel del tankar kring sådant som jag och säkert andra är väldigt vana vid, men som egentligen är rätt sjuka. Det handlar inte minst om den föreställning som finns om hur en kvinna bör vara. Jag krockar ofta med bilden av kvinnor som passiva och har hamnat i många konflikter både privat och på jobbet för att jag helt enkelt inte kan hålla tyst och hålla med, utan väljer att ta plats. På förlagets hemsidan finns ett citat som passar in perfekt på den kamp jag för inom mig själv många gånger:

“Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt. Jag är rädd. Men jag gör det ändå.”

Allt jag inte kan säga är Pines debut och det är en succéartad sådan. Själv läser jag med intresse, men jag blir inte överväldigad. Ibland är Pine verkligen såväl klarsynt som välformulerad, men vissa saker hon skriver om känns ganska oviktiga, i alla fall i Sverige idag. Det är intressant att få veta mer om den irländska kontexten helt klart, men alla kapitel är långt ifrån kontroversiella. Det jag kan uppskatta är ändå att en kvinna faktiskt gör succé med en bok som handlar om att vara kvinna. Det finns än så länge alldeles för få kvinnor som skriver om sina liv, medan män inte sällan breder ut sig över hundratals, ibland tusentals sidor.