Serier om vänskap, kärlek och familjerelationer är kanske det jag gillar bäst, men det är också de serier jag får se ensam. Ungarna vill ha humor eller möjligen action och detsamma gäller oftast maken. En serie som jag verkligen tycker om är A Million Little Things, vars första säsong nu börjat sändas på C More.
I det första avsnittet går en man ut på balkongen på kontoret och hoppar. Han heter John och verkar ha allt. En fru och två barn, två nära vänner och deras partners som bildar en trygg helhet. Ändå vill han inte leva längre. Även om John dör i det första avsnittet finns han hela tiden med och vi undrar vad som fick honom att lämna allt. Fokus ligger dock på de som blev kvar. Delilah, hans fru som försöker leva vidare och som också försöker dölja den affär hon har med Johns vän Eddie. Eddie som försöker trösta, men inte svika sin egen fru Katherine. Rome, som själv var nära att svälja en massa tabletter när han fick meddelandet om Johns död och försöker hitta tillbaka till livet tillsammans med Regina. Regina, som drömmer om en egen restaurang och som skulle ha fått en med hjälp av John, men nu inte riktigt vet vad hon ska göra. Och så Gary, som överlevt cancer och nu träffar Maggie som också är sjuk, men som inte riktigt orkar kämpa. Sedan finns barnen. Delilahs två och Eddies och Katherines son. Tillsammans bildar de den grupp som serien kretsar kring.
Den manliga vänskapen är central i A Million Little Things, liksom det faktum att män sällan vågar prata om sina problem och sina känslor ens med sina vänner. Även om männen står i centrum så är det kvinnorna jag tycker mest om att följa, speciellt Maggie och Delilah. Det alla karaktärer har gemensamt är att de kämpar med sina liv och försöker hitta ljusglimtar även när det känns nattsvart. Ändå är A Million Little Things ingen svart serie. Snarare handlar den om det som kan drabba oss i livet och som vi behöver hantera, även om det inte känns som att vi orkar. Det går inte att fly hur lockande det än känns.
A Million Little Things är långt ifrån actionfylld, tempot är ganska lågt och relationerna får tid att formas. I slutet av första säsongen verkar skaparna ha fått order om att låta det hela hetta till lite och det gillar jag inte riktigt, men jag kan glatt konstatera att de inledande avsnitten av säsong 2 är tillbaka i det långsamma tempo jag föredrar.