För mig var Emma Hamberg först en talangfull serietecknare. Därefter en uppskattad författare. I senaste boken Resten av allt är vårt skriver hon om sig själv och sitt liv. Om makens sjukdom, om äktenskapets sönderfall, om livsviktig vänskap och vikten av att våga leva trots allt. Vi är jämnåriga jag och Emma (okej, hon är några år äldre) och kanske gör det hennes berättelse om livet ännu mer angelägen. Mina barn börjar också växa upp och så här mitt i livet är det ganska naturligt att fundera över vad som egentligen är viktigt.
Nu hoppas jag att mitt liv inte behöver bli så dramatiskt som Emmas. Hon hade ett lycklig äktenskap när hennes man drabbades av en sjukdom som förändrade allt. De kämpar länge för att få äktenskapet att fungera och till slut är det han som tar steget bort. Han har hittat en ny kärlek och hans fru är övertygad om att hon aldrig kommer att hitta någon ny. Istället försöker hon hitta ett nytt sätt att leva, i en ny lägenhet och med en ny sorts familj.
Det jag tycker mest om med Emma Hambergs skildring av sin förlust och en ny början är kanske hur viktiga hennes vänner är. Det övertygar mig om det jag redan vet att alla människor behöver en egen sfär utanför den gemenskap som äktenskap och familj ger. Vänner som är ens egna och som finns där i vått och torrt. Jag är glad över att ha sådana vänner och även om jag för allt i världen inte vill bli ensam, vet jag att jag skulle klara mig. Det är trots allt en trygghet. Vi kan inte leva med rädslan för att katastrofen ska drabba oss, men säkerställa att den inte förintar oss.
Trots att Resten av allt är vårt kanske var i längsta laget tyckte jag om den. Det är en ganska lugn och stilla berättelse om något väldigt dramatiskt, men en ärlighet som berör. Jag tippar att det blir nästa sommars vanligaste bok på stranden, förutsatt att pocketutgåvan kommit ut då.
Pingback: Resten av allt är vårt av Emma Hamberg – Fiktiviteter