Dags för första inlägget i min kulturella kalender som fokuserar på de två första decennierna av 2000-talet. En kalender som jag (ödmjukt) döpt till Århundradets kalender. Mest blir det inlägg om böcker, men inte bara. Just idag är det dock läsningen som får stå i centrum och en riktig läsupplevelse som stannar kvar.
Att läsa Ett litet liv, Hanya Yanagihara var smärtsamt. Boken som kom ut 2015 är en av de böcker som ”alla” har läst, men inte en bok som älskas av alla. Den är tjock och den är en orgie i självhat och ångest, men den är också berättelsen om vänskap och kärlek av sällan skådat slag.
Så här skrev jag om boken när jag läste den 2017:
”Det börjar som en ganska vanlig historia om vänskap. JB, Malcolm, Willem och Jude träffas på universitetet och följs sedan åt. För Jude är de hans första riktiga vänner och de betyder massor. Ändå är det ingen okomplicerad vänskap, för vilken vänskap är sådan, men de finns kvar i varandras liv då de efter studierna bosätter sig i New York.”
När vänskap mellan män skildras tillåts karaktärerna sällan dela stora känslor och lika sällan visar de sig svaga. Hanya Yanagihara kör istället extra allt gällande känslorna, inklusive de som nästan känns förbjuda. Ett litet liv är en helt fantastiskt bok som jag aldrig kommer att glömma.
Oj, ja – vilken läsning!!!
Har rent fysiska minnen av hur det kändes att läsa de 100 sista sidorna.
Verkligen en bok som inte släpper en, pratade om den bara häromdagen!
Det är också en bok jag aldrig skulle våga läsa om.