Det går inte så bra nu

Den soppa som är Svenska Akademien tycks definitivt inte klarna, eller reda sig eller vilken metafor som nu är att föredra om någon metafor ska användas. Snarare smakar den allt sämre. Igår meddelande nämligen två av de externt utsedda ledamöter i Nobelkommittén att de avgår. Såväl Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström anger skäl för sin tidiga avgång som sker efter halva tiden av det tvååriga uppdrag de fått, men kan inte säga så mycket av hänsyn till den sekretess kring samtalen om och valet av pristagare står under. Båda tycks dock missnöjda med sin roll i den nya Nobelkommittén och det verkar ha kostat mer än det smakat. Sundström är också tydlig med att valet av Peter Handke och det faktum att Svenska Akademien förmedlat att litteratur står över politik inte är något hon kan stå för.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. De två nu avgående ledamöterna är de jag haft störst respekt för och jag kan förstå om de inte kan ställa upp på vissa ganska märkliga beslut som tagits och inte heller accepterar att finnas med som ett alibi utan reellt inflytande. Förändringsarbetet går helt enkelt för långsamt och i SvD påpekar Leandoer att ett år i hans liv är långt, medan det för Nobelkommittén är ingenting. Som enskild person har han inte tålamod med en väldigt långsamma förändring som kanske krävs när en institution ska moderniseras. Han lyfter också fram att det uppdrag han fått som extern ledamot skiljer sig väldigt mycket från ett vanligt juryuppdrag och jag kan tycka att förändringen och moderniseringen av Svenska Akademien också borde handla en hel del om insyn. Klart är att insyn inte alls är akademiledamöternas kopp te. Per Wästberg säger till DN att han vill att modellen med externa ledamöter ska läggas ner med argumentet att de nyligen invalda inte har en chans att sätta sig in i de nominerade författarna lika grundligt. ”Vi som suttit i kommittén länge har ju fördjupat oss i författarskap i många år. Jag har läst Handke och yttrandet mig om det i tio års tid i rad och om Olga i sex års tid”, säger Wästberg och menar att det är omöjligt för de externa ledamöterna att komma ikapp. Samtidigt var de eniga i valet av de två pristagarna, något som trots allt inte får glömmas bort. Vi kan inte heller ha ledamöter som avgår varje gång valet inte faller dem i smaken, men det är å andra sidan inte första gången. Jag respekterar Sundström och Leandoer för sina beslut, som mer än annat visar att de har integritet.

Hur många fler bakslag har Svenska Akademien råd med? Den frågan ställs i DN:s artikel om avhoppen och det är sannerligen en relevant fråga. Jag tror inte ett dugg på Wästbergs lösning att låta allt gå tillbaka till det gamla, för som Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten påpekar tar alla andra Nobelkommittéer hjälp av externa sakkunniga och att Svenska Akademien inte vill göra det säger mer om dem än de externa ledamöterna. Problemet är kanske att Svenska Akademien gärna fortsätter att jobba i det dolda för att på så sätt slippa ifrågasättas, men med allt som hänt de senaste åren är det tydligt att ett sådant agerande inte längre accepteras. Dessutom är det som Björn Wiman skriver att Svenska Akademien behöver göra upp med sin världsfrånvända syn på litteratur och inse att de kanske inte står för den överlägsna kulturella bildning som de så gärna vill göra. Om Nobelpriset ska överleva som ett litterärt och prestigefyllt pris som författare blir hedrade av att tilldelas och som läsarna respekterar måste Svenska Akademien en gång för alla kliva in i det århundrade som snart är tjugo år gammalt. Då duger det inte att prisa författare med tvivelaktiga åsikter och försvara det med att litteraturen står över politiken, för även om de aderton inte förstår det, så gör alla andra det. För mig är det ofattbart att de tog beslutet att ge Nobelpriset i litteratur 2019 till Peter Handke. Att de gör det just nu, efter alla skandaler som varit visar precis hur världsfrånvända de är. Vi kan inte ha ett Nobelpris som mer och mer för tankarna till Kejsarens nya kläder. Det är dags för Svenska Akademien att inse att kejsaren är naken.

Foto: Staffan Löwstedt